Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Mikael Habstadii stora ödeshandling, som åstadkommer panik i staden och gör honom riksbekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
att där måste stå något av alldeles särskild vikt, efter marinen
tagit hem den.
Och hon läste artikeln.
När hon läst den, sjönk hon ner mot kudden och grät,
bara grät och grät utan att veta, varför hon gjorde det,
men till själens bräddar uppfylld av en känsla, att nu var
något hemskt och för evig tid irreparabelt begånget.
§ 3.
Och ute grydde dagen.
Tidningsbuden sprungo omkring i husen, och ur
skorstenarna började redan kafferöken stiga mot den klarblå
morgonhimlen.
Men det var alldeles stilla.
Då fläktes den första tidningen upp av en familjefar på
säng. Han läste, satte sig upp, kastade tidningen och sprang
till telefonen.
På samma gång sprungo ett par hundra andra herrar i
stån i bara skjortan till sina telefoner, och plötsligt var det
inte längre tyst ute, ty telefongalgarna började sjunga och
brumma, och inne i husen skreks, svors och gräts; små blå
barnaögon, väckta av larmet, stirrade sig frågande omkring;
snart sågos herrar springande på gatorna, hela stån var inom
en timme i uppror»
Nu var stormen kommen!
Vad hade hänt? Det kunde man inte så noga säga!
Det var bara, att något ohyggligt måste komma.
Och med ens hade liksom en ande lägrat sig över staden,
och det var begreppet Mikael Habstadius.
Detta namn var icke längre mannen utan paniken, den
oundvikliga kraschen, och i ett ögonblick fylldes detta namn
som av lågorna från ett osynligt samhälle i brand och
ruiner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
