Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. Mikael Habstadii apoteos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
§ 2.
Sverge har varit ett mycket fattigt land (men går av allt
att döma en stor framtid till mötes, en åsikt, som kommit
oss att med dessa nationella skildringar söka göra ett
bokslut över våra andliga tillgångar för att se, vad vi kunna
saidera i den nya epokens böcker!), och vårt land har
därför hittills icke haft råd att bestå sig med mer än en enda
filosof, nämligen Chr. J. Boström.
Denne man ansåg, att staten var ett personligt väsen, en
ingalunda så oförnuftig åsikt.
En illustration till denna åsikt utgjorde Bladet just vid
den tid, då Mikael Habstadius genom sina djärva skriverier
helt hastigt lyckades göra tidningen riksbekant.
Ehuru vi aldrig studerat Boström, förmoda vi, han med
sin sats menade, att då varje individ i sin egenskap av
statsborgare tedde sig såsom ett personligt förnuft, han vid
varje sådant tillfälle realiserade själva statens idé; och
att då, omvänt, denna idé för oss uppenbarade sig i
personligt handlande, den till sitt eget väsen var personlig.
Detta är ju en alldeles förträfflig åsikt, som har bland
annat den fördelen att kunna utsträckas hur långt som helst.
Den visar, att varhelst två eller tre förnuftiga varelser
tillsammans söka realisera en idé, där skapa de i samma
ögonblick över sig själva ett personligt väsen, av vilket de inför
sina medmänniskor framstå såsom delar eller symboler.
Detta är också förklaringen till att en fransman hatar
en tysk och en svensk en ryss, ty de hata icke personen
själv utan den stats väsen, som personerna representera.
På samma sätt blev det nu med Bladets redaktion, sedan
Mikael Habstadius gjort tidningen till ett personligt väsen.
Herr Oldberg, Crusius och Julius Harpolin upphörde i
hela stadens ögon att existera såsom enskilda individer, de
blevo i stället symboler för Mikael Habstadius eller för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
