Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 10. Om en händelse på festen, som skulle få följder i Mikael Habstadii öde, men först fick det i den konstige fornälskaren Kjöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.231
under den av vrede skälvande Nålstad avlägsnade sig, men
Kjön stegade fram till Mikael Habstadius med grymt
rynkade ögonbryn, skålade och sade:
— Fornvärlden ur mullens djup till solvärldens stridbare
hövitsman i Nordanlanden!
Därefter återvände han till renskrivar Fistennobel, som
med hopknäppta händer, gapande mun och bakåtkastat
huvud druckit alla hans ord och sällan erfarit en lycka,
mer ren och upphöjd än denna; ty i ett rent hjärta kan
även det naturligaste få skönhet, glans och upphöjelse, när
man blott fångar dess anda och mening, och det gjorde herr
Fistennobel.
Men följden av detta anförande blev, att när herr
Nålstad vaknade följande morgon, beslöt han med bultande
huvud att tvinga redaktör Edenmark avskeda Kjön; och
därtill visade sig denne strax villig, ty han var trött på
Kjöns aldrig upphörande svada.
Därför inkallade han den gamle mannen till sig, så fort
denne blev synlig på redaktionen och sade:
— Herr Kjön har komprometterat oss inför
offentligheten och får sluta nu genast. Vi är för resten less på herr
Kjöns ständiga idiotiska svammel!
Nu var redaktör Edenmark en liten spinkig man med
ena armen avklippt genom olyckshändelse, och i själva
verket en obildad boktryckare.
Utgående från dessa fakta svarade Kjön gnistrande av
kopparslagare och allmän ilska med anledning av det sagda:
— Jaså, din okunnighetslarv! Din inkulta papperstarm!
Din ur enarmat elände uppdragne uppkomlingsdräng! Du
liar ätit mig som en lus! Sugit mig som en vampyr! Lönat
mig som en slav! Hutlösa brackiarkatet stinker om dig
som en stank, och avundsjukan glindrar som vargens ödliga
ljus ur skallen på dig. Vore det inte för armlösheten, din
ödesklippta dynggrep, så vet du, att jag smorde din falsks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
