- Project Runeberg -  Landsorts-bohème /
282

(1928) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken - 4. Den Himmelska Buteljen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.282

judarna, ty bland dem finnas många, som längta till
Palestina, vilket däremot icke är fallet med de rika; åtminstone
icke i vårt land.

Nu hatade hon också i Mikael Habstadius sitt eget
misstag, ty genom honom hade hon blivit väckt till medvetande
om, att hon verkligen älskade Crusius; och hon måste
därför också hata honom lite grann, men ganska lite, ty hon
var så godhjärtad.

Och hon hade alldeles upphört att vara sträng, sen hon
insett lönlösheten därav, och i stället blivit mild som
fordom; och hon tänkte, att nu måste av sig själv denna
kärlek dö bort och hon själv glida ut ur Crusii liv liksom
han ur hennes och båda fortsätta livet på skilda vägar.

Uppfylld och driven av denna mildhet besökte hon den
sjuke Crusius, och det var just samma dag, som kronofogde
Heijebol gjort sin visit på redaktionen. Och det var vid den
tid på dagen, då den stora kopparröda solen långsamt sjönk
bortom taken och de små bakgårdarna blevo blå av
drömmande och mystiska skuggor och stans parker utsände sina
starkt kryddade dofter samt människorna sjöngo
melankoliskt i sina öppna fönster.

En stilla och överjordisk stund.

Crusius satt uppe i en gungstol och tittade ut i den
mörknande dagen, ty han hade blivit trött på att ligga. Han
hade en grågul nattrock svept om sig, sina byxor och sin
skjorta; och på fötterna hade han ett par röda tofflor. Men
nattrockens uppslag voro blå.

— Da! Da! Lilla Tirum-tarum-ta! sade han, nickade
och log.

Julia Eckstein hade med sig en stor knippa astrar, och
emedan dagen varit het, hade hon på sitt svarta hår den
vita spetshatten, i vars skugga de fuktigt bruna ögonen lyste
liksom de röda läpparna och de vita tänderna, därmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:59:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/loboheme/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free