Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken - 6. O, forna tiders kvinnor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.316
Habstadius. Men vad värre är, herr Harpolin drar skam
över tidningen och sig själv genom att leva samman med en
lösdriverska! Och inte nog med det! Utan ni sprider ut,
att fängelseprästen, pastor Redelin, har haft kuckel med
henne i fängelset...
— Ja, om titulus bara hörde skillnaden på karlar! föll
gumman Tyberg in. Jag är rädd om min dotter, det kan
ju en boricka begripa, och fördenskull har jag brukat höra
mej för hos hennes fästmän, om hur det är med kärleken,
vad slag det är. Och den här då! Han slog ut med armarna
och fäkta och domdera som en annan aktör! Men va’nt
han framme, ändå, klåfinger där! Pastorn, det var annan
karl, det! Han medgav, han, att han inte var mer än
människa, men han kan då hålla sig i skinnet! Och så ska
en sån där komma och tala om vad en riktig karl gör i
fängelse, med en fabriksjänta, som han drar med själv.
— Alldeles riktigt, fru Tyberg, sade Mikael Habstadius,
och utom det, min käre Harpolin, så vill jag säga er, att
man ligger tamejfan inte med lösdrivare, tjuvar och
tukthushjon, då man är anställd på en ordentlig tidning, det
visar brist på urskillning...
— Det var ord, det, titulus! Han är ju duktig och riktig
karl, vet jag! Ge den där slyngeln, bara! ropade gumman.
— Förlåt! sade nu Julius Harpolin. Får jag kanske säga
ett ord, jag också?
— Ja, var så god! Var så god! sade gumman. Kan
du, så!
— Jo, det kan jag! svarade Julius Harpolin
hånskrattande. Ni kan hälsa er dotter, händelsevis, att lika mycket,
som hon ljuger i prästen, lika mycket ljuger han i henne,
så partiet passar fint!
— Ha ... ha ... har titulus .. . nånsin ... hört... på
fanken... va? En sån ton! En sån trut! Det... det...
är, så man kunde tro, att min dotter hade förfört’en!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
