Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 7. Som är ett fågelperspektiv av stån efter drabbningens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.398
— Faktorn! sade han.
*— Vad är det? fräste faktorn.
— Faktorn är själv en karl!
— Ja, det kan herrn ge sig fan på, och det ett strå
vassare till på köpet, för jag sköter mig inte, så jag
kommer på Långholmen! svarade faktorn, vände sig hastigt om
och gick, ty han ville icke visa, att hans ögon voro fulla
av tårar. Ty faktorn var kanske den ende, vilken sörjde
Mikael Habstadius som en vän och själafrände, efter att i
fjorton år ha varit obstinat och frispråkig; och han gick
ner till sin lilla kabyss, hällde ett dricksglas fullt med
konjak, lyfte det mot faderns porträtt och sade, skrattande
men förgäves döljande en liten skälvning i rösten:
— Skål, kapten! Karln var en förbannad knöl, med det
angår ingen, och han var åtminstone ingen bleknos som
det andra byket! Herrn får, ta mig tusan, ta Vår Herre lite
åt sidan och göra opp den här affären, annars blir jag
förbannad och ska tala med Gubben, då jag kommer opp och
det efter noter, ändå! Var god hälsa’n det! Skål!
Därefter torkade han liksom bakom ryggen för sig själv
sina tårar, svor över annonsboken för att krya upp sig,
brummade och sväljde lite, och så var det hela inlåst i hans
gamla hederliga hjärta.
Ack, du gamle faktor, jag skulle i detta ögonblick vilja
trycka din hand och på ditt eget maner slå dig på axeln
och viska i ditt öra:
— Tack, du gamle lusborste, du gamle hederlige svensk!
Och sen springa min väg som en blixt — om jag kunde!
— ty din vrede bleve ohygglig.
Emellertid stod fullmånen över stån och lyste, och i dess
sken gingo två män till kyrkogården, båda voro de klädda i
hög hatt, men ingen av dem sade ett ord.
Den ene var Kjön, och den andre var herr Fistennobel.
Under begravningen hade nämligen Kjön fått en in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
