Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där kände han sig säker. — Nu är det åtta
månader, tills vi kommer till landet igen. Åtta
månader ... gode Gud, låt tiden gå fort, du kan om
du vill, varför kan du inte låta både vårterminen
och höstterminen gå över på en sekund? Du är
ju allsmäktig ... Åtta månader ... Nästa år skall
jag skaffa mig en bättre pilbåge.
Dunk — dunk — dunk — nu var det bara
en halvtimme kvar, och så var man framme,
obotligt, definitivt framme.
Gunnar kom att tänka på en liten fisk, som
han hade i en sump. Skulle den kunna hålla ut
och leva till nästa år?
Han kände sig vemodig och tryckte sig ånyo
mot rutan. Tåget mumlade nu något för sig själv,
det var inte längre det sjungande dunk dunk
dunk, som tre korta stavelser ⏑ ⏑ ⏑, nu sade
det hemåt, hemåt på trokéer: ‒ ⏑ ‒ ⏑. Han
förstod, att de närmade sig Borgestad.
Nu kom majoren och rektorn in och fruarna
avbröto sitt monotona mummel. Rektorskan tittade
på sin man med sina blanka runda förnöjsamma
pepparögon, som alltid voro lika muntra. Över
huvud var hon belåten med hela tillvaron; allt
ovan ifrån himmelen via jorden och ner till
helvetet fann hon den vist och riktigt inrättad och
precis så som den borde vara. Hela livet var för
henne en idyll. Hon visste, att hon skulle komma
till himmelen en gång. Men om hon mot
förmodan hade kommit till helvetet, så skulle hon
ha smålett förnöjsamt och sagt till djävulen sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
