Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Gustav du! Det var bestämt Otto!
— Nej, var det Otto! Ja ja, man förändras
med åren.
Majoren och fru Holt lastade på barnen alla
de kolli, som majorskan hade i kupén och de
voro ej få. Ty majorskan skulle ansett en resa
förspilld, om hon inte fått ha ett tjugotal saker
att vaka över i kupén.
Stationsskrivare Lunderberg gjorde sin allra
finaste honnör, varefter han stängde stationen och
expedierade sig själv till fru Svenssons matställe
f. v. b. till Stadshotellet.
Men familjen Holt vandrade hem genom de
tysta gatorna. Herman och Gunnar föreföllo sig
själva löjliga, ty Herman hade famnen full med
täcken och Gunnar bar en spann. De funno
det mot sin vilja nedsättande att bära dessa saker,
ty de hade i blodet sin klass fördomar, och de
visste, att inga andra gossar eller flickor i staden
av deras bekanta voro tvungna att bära sådana
saker. Majoren märkte, att de gjorde sura miner,
ty han fann sig plötsligt föranlåten att säga:
— Arbete adlar mannen.
Och majorskan fortsatte:
— Tänk på så många små fattiga gossar, som
få arbeta för sitt uppehälle. Ni vet inte, hur
lyckliga ni är, som har ert goda hem!
Ingen svarade något på dessa lärdomar, och
det var i alla fall en tröst, att ingen människa var
ute nu, med undantag av gamla polis Pettersson,
som med krokiga knän och nedkippade skor
hasade sig över kullerstenarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
