Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nå, den saken lät sig ju inte ändras.
Uppropet skulle väl gå över och med det den första
obarmhärtiga, kritiska granskningen från
kamraternas sida.
Nu gällde det bara att smyga sig in i klassen
obemärkt...
Han gick ner i tamburen och skulle just
rycka till sig sin mössa och försvinna ut, då
olyckligtvis majoren fick se honom. Han ropade:
— Gunnar, det ser ut att bli regn! Tag
ulstern!
— Det är så varmt, invände pojken blygt.
Till svar endast mullrade det obestämt i
valrossmustascherna och detta kunde ej tydas
annat än som ett fasthållande vid befallningen.
Förkrossad sjönk han ihop. Ulstern var för
honom inbegreppet av allt fasansfullt på jorden.
Den var också något absolut enastående och
sökte förgäves sin like i hela Borgestad. Den var
gjord som en regnkappa med stor kapuschong
och överslag, och tyget var taget från en gammal
rödgrå ulster, som majoren berömde sig av att
ha använt i tjuguåtta år. Det var också sant,
men han använde den endast en gång om året.
Denna hade han nu låtit sy om till Gunnar, och
han märkte snart att den lät sig förträffligt
användas som tuktoris. Den annonserade nämligen
på långt håll sin ägares ankomst och den hade
en vidrig rödgråbrun råttfärg, som gjorde, att den
icke kunde undgå att utsätta sin bärare för
gyckel.
När Gunnar hade gjort något galet ena dagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
