Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommenderades han alltid att bära ulstern den
följande. Majoren gjorde detta emedan han ansåg
det nyttigt att straffa och förödmjuka honom.
Att knäcka eller bräcka folk, det var majorens
universalmedel, och när han såg någon
förödmjukad och förkrossad, kände han en varm våg av
tillfredsställelse slå upp genom sig. Sina barn
hade han länge sedan gjort till vax. Han
berömde sig också av att vara en mönstergill
uppfostrare och en samvetsgrann far, som gjorde allt
för att dana sina barn till karaktärer.
Med tungt hjärta axlade Gunnar ulstern utan
att uppskatta den som karaktärsdanande medel
och begav sig till skolan. Han tog en omväg
runt om kvarteret för att slippa trava rätt över
skolgården och han hoppades att kamraterna
åtminstone icke skulle bevaka själva ingången.
Varför skulle de egentligen det? Det kunde
likaväl hända, att de befunno sig i skolparken, så att
han kunde slippa in obemärkt. Försiktigt stack
han fram huvudet om hörnet.
Naturligtvis. Där, blockerande uppgången,
stod större delen av klassen samlad bredvid
trappan, och varje ny ankommande kamrat hälsades
till återseende med en skur av skämtsamma glåpord.
Den som väl hade hunnit förena sig med flocken,
var räddad. Men det gällde att svara med
knytnävar eller med tungan på ett eller annat sätt,
innan man togs upp i ledet och själv fick vara
med och vara ovettig på dem som kommo efter.
I detsamma kom Joel Ångberg lättjefullt med
händerna i byxfickorna tågande upp mot skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
