Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt död minneskunskap. Det som står kvar,
när den är glömd, kallas bildning.
— Karin! Får jag en whisky, sade redaktör
Ölén!
— Nej, sade Karin lugnt, du är lagom full
nu. Och för resten har du en växel i morgon.
— Ja, det är sant, sade redaktörn. Och nu
stack källarmästar Lindquist in huvudet bugade och
sade: Klockan är elva, mina herrar!
Hon var nämligen halv tolv.
— Ur led är tiden, ve att jag är den som
föddes att den vrida rätt igen, deklamerade lektor
Lyckstadius. Karin! Får vi betala!
I detta ögonblick ramlade bokhandlare
Westerbom under bordet. Han hade nämligen inga
pengar på sig.
Regnet hade upphört för en stund när de
kommo ut på gatan, och det blåste. Skyarna
drevo oroligt fram, sletos sönder och tornades upp
igen mot en halvljus bakgrund. De fyra herrarna
vandrade Kvarngatan fram, gingo över bron vid
sågen och följde ån till den gamla slottsruinen,
som stod och badade sina granitfötter i det strida
gröna vattnet sedan århundraden. Mot ¾imlen såg
man avteckna sig ett fyrkantigt massivt torn och
en mur, som var naggad i övre kanten. Där sken
dagern igenom en skottglugg och här klättrade
buskar och träd långsamt men säkert till storms
mot vallen, hängde sig fast i en spricka i muren,
snart skulle de alldeles erövra den. Så låg ruinen
där tyst och ruvade över ett sexhundraårigt och
blodigt brott, som givit den dess berömmelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
