Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner ni inte sergeant Ångberg på kungliga
Göta garde, andra kompaniet, sjätte plutonen, Gud
bevare konungen och fäderneslandet utan vidare
spisning!
— Leve kungliga Göta Livgarde! sade lektor
Lyckstadius och skyldrade med käppen.
— Det leve! skrek Ångberg, hurra, hurra,
hurra! Hör nu, lektorn. Jag säger bara en sak:
fy fan, vad är det för en rektor de har nu för
tiden, han är ju teolog och inte en gång så
mycket som filosofie doktor, fy fan! Skrattar ni
åt mig, era suggor? Va? Jag vet nog, att jag är
en sugga, men det skall jag bara säga er, att när
jag skall begravas uppå bår i dödsens mörka dal,
då ska ni få se på sattan! Här ser ni den som
ska ha kista med guldfot och svarta kruseduller —
duller — duller, och min sabel skall jag ha spänd
på kistan. Och musik, brackor! Tararabomtedej!
Tararabomtedej!
När Ångberg hade kommit så långt, brast han
plötsligt i gråt. Och då dök där fram en skugga
ur borgporten; det var Joel, och han tog sin
pappa under armen och drog i väg med honom,
sedan han räckt ut tungan åt åskådarna. Ångberg
stack sabeln i slidan och följde undergivet med
utan ett ord.
Det hela gick så fort att ingen hann säga
något.
Men följande morgon tidigt, medan Berntsson
klädde sig, hörde han en konversation genom
dörren, som tydligen rörde sig om nattens händelser.
En hård pojkröst i målbrottet sade föraktfullt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
