Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade aldrig egentligen spelat någon vidare roll i
hans liv förr. Han var ungefär som ett slags
högre rektor som man visserligen skulle vörda och
frukta, men som man inte kom i någon vidare
beröring med lika litet som han, femteklassaren,
hade något direkt att göra med rektor Mandell.
Gunnar tänkte sig Gud som en skugga, det föll
honom aldrig in att ta bibliska historiens
beskedlige och långskäggige farbror för gott. Nej, Gud
var en skugga, något mörkt men han hade varken
ansikte eller händer eller kropp. Men när skuggan
ville något, hände detta plötsligt, som när ett träd
faller omkull eller en sten sjunker. Ibland tyckte han
sig se skuggan bakom sig. Och han visste mycket
väl, att allt vad äldre personer pratade om Gud
var löjligt och fånigt. Varför de i alla fall talade
så, förstod han inte; men det hörde väl till saken
att det skulle så vara. Ibland undrade han hur
det skulle kännas att vara präst och stå i en burk
på väggen i kyrkan och prata alldeles ensam.
Det vore nog underligt, men ...! Det hände att
han lånade sin mammas svarta regnkappa och
hängde över axlarna och så var han präst. Då
ställde han sig bakom en stol i rummet, när
Herman inte var hemma förstås, och sade med
långsam och högtidlig stämma underliga meningar,
som han inte förstod, men som kommo för honom:
— Mahoti kara stara manjo faro inku sagamori
tohu abba käre fader.
Underligt nog kände han sig alltid uppbyggd
av dessa meningslösa stavelser, själva ordens klang
hade något mörkt och tempelaktigt över sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
