Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våldsamt motstånd utan bara gick som en fåne vid
hans sida och skrattade.
När denna rolighet var över, kände Gunnar
det dubbelt tomt och trist att inte äga några
pengar. Och så det att Ångberg hade varit full
härom kvällen och att Joel ändå kunde ha tre
kronor, medan majoren hade varit alldeles nykter,
då som alltid! Ja —.
— Jag skall gå hem och be pappa om tre
kronor eller åtminstone två. Det är omöjligt
att han kan neka mig det, när Joel har tre kronor.
Men ju närmare han kom hemmet, desto
långsammare blevo stegen och han kände sig starkt
frestad att vända om igen utan att ha framställt
denna begäran. Men å andra sidan, tänkte han,
om jag får det, om, om! Tre kronor! Så mycket
pengar hade han aldrig ägt, men han hade alldeles
klart för sig, att för tre kronor kunde man få så
gott som all världens härlighet.
Utanför majorens rum stannade han en stund
och funderade. Han hörde majoren harkla med
den där myndiga tonen han hade, när han ville
säga något betydelsefullt. Gunnar tog i dörrvredet
och dörren gick upp, och så var det för sent att
gripa till reträtten. Han måste gå in men
stannade mitt på golvet, häpen över sin egen djärvhet.
Fadern fick se honom, tog av glasögonen,
avlossade ett par myndiga blickar på honom och
frågade:
— Vad vill du?
Nu gällde det att vara djärv.
Gunnar tvekade ett ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
