Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gott som sannolikt! Ja det bestyrker bara vad
Holts far redan har berättat om honom att han
är en ovanligt förhärdad gosse med dåliga anlag.
Vill Holt nu bekänna att det var Holt, som
förledde kamraterna?
— Neej, sade Gunnar.
Han slöt ögonen och försökte återkalla i minnet
vad som hade hänt. Men han kunde inte erinra
sig, att han hade lurat de andra att gå med. De
hade gjort det alldeles av fri vilja — ja, hur var
det? Hur hade han gjort? Hade han sagt något
särskilt? Han mindes inte, det flöt samman för
honom. Vad var det egentligen som hade hänt?
— Jag kommer inte ihåg, sade han med
svag röst.
— Hm! Kommer inte ihåg. Det är just
troligt att man glömmer sådant! vädjade rektor
till alla, och mönstergossen log ett medlidsamt
löje vid denna orimliga tanke.
Nu ingrep Sirius, som verkligen tyckte, att
det var synd om pojkstackarn:
— Nu tycker jag, att Gunnar gärna kan
bekänna! sade han vänligt och klappade honom på
huvudet. Det blir mycket lättare sedan.
Gunnar gav honom en tacksam blick. Detta
ädelmod smälte honom och gjorde honom mjuk.
Han försökte samla sig och tänka, men tårarna
trängde på, han visste inte riktigt hur det var.
Och det var ju tydligt att de skulle bli vänligare
mot honom om han bekände.
— Tredskande elever, sade nu rektorn,
hänvisas till aga i hemmet till dess att de mjukna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
