Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att gå var det avgjort att stadens bästa krävde,
att den planerade nya kyrkogården lades utanför
stadens norra tull. Majoren gnuggade fryntligt
sina händer och följde under upprepade
bugningar sin gäst till dörren. Det sista
kammarherrn yttrade var:
— Men, som sagt! Det där lilla pojkstrecket
skall vi inte tala om! Jag skall gå till rektor och
sätta honom in i saken ordentligt! Ja! Au revoir
då, min bäste major! Au revoir!
Och kammarherrn vandrade åstad till rektor
Mandell för att för andra gången utreda frågan
om äpplestölden. Första gången hade han helt
enkelt anmält saken och omtalat att han hade
fått tag i en av lymlarna. Men det visade sig nu,
att samma sak kunde ses i ganska olika dager.
Kammarherrn slog sig ner hos rektor Mandell,
manövrerade med sin guldkryckade käpp, slog ut
med handen som en kåsör i en fransk komedi
och kände sig flott. Han anlade högre synpunkter,
talade om ungdomen, den härliga ungdomstiden!
förklarade att det vanligen var tillfället som gjorde
tjuven, anklagade sig själv för att ha lockat
pojkarna till det hela genom ett dåligt stängsel och
förklarade för resten, att Gunnar Holt var alldeles
oskyldig — ja, han upprepade det, alldeles
oskyldig, ty ingen kunde rimligtvis förbjuda honom att
gå in i trädgården, när det var hål i staketet.
Någon frukt hade han inte tagit, absolut inte, och
som sagt: att han stod i trädgården, det var då
inget brott, för all del, så det!
Men rektor Mandell var inte den, som släppte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
