Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utstyrsel själv. Det skulle inte berett henne någon
tillfredsställelse att ligga på de finaste lakan, om
hon inte förtjänat ihop dem själv. Och Karin
grubblade aldrig över något. Man kunde se på
henne, att hennes liv var solitt och skulle vara
det ända till graven dit hon skulle åka i en solid
ekkista och vila under en präktig gravsten med
inskription i guld.
En som däremot hade det svårare att klara
sig var Herman Holt. Han hade haft oturen att
bli kär i sjunde övre, den mest olämpliga av alla
tidpunkter, och detta inkräktade menligt på hans
studentexamen, liksom denna inkräktade på hans
kärleksförhållande. Han kunde inte sköta
någondera ordentligt. Minst bekymrade han sig i alla
fall om sin examen. Den var något faktiskt och
banalt och påtagligt; den var vad den var och
därmed punkt. Men Marianne! Hon var dikten
och drömmen och livet och allt vad han åtrådde
och gentemot henne skulle all världens härlighet
som djävulen viftade med på frestelsens berg
endast varit värd ett hånskratt. Marianne...
Hon var dock ensam all världens
kvinnoljuvlighet. Och ofta när han slöt ögonen och
lutade sin brännande panna i händerna tänkte han
att för att få trycka en kyss på hennes barm
skulle han offrat ära och guld och glans och allt.
Och han menade det också. Men dessvärre var
det nu ingen, som ställde honom inför valet mellan
dessa alternativ.
Och så var det ju det, att Herman var skald.
De flesta människor skriver väl en vers i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
