Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Charmerad, min nådiga, men du förstår,
som värd är det mig omöjligt...
Amanda lutade sig saligt leende mot Herman.
Men då han kände beröringen av hennes kropp,
flög han upp som stungen av en orm, brinnande
i båda kinderna.
— Nej, sade han brutalt, nej absolut inte!
Och han stötte hårt undan henne, snappade
sin mössa och rock och var utom dörren innan
någon av de innevarande hade hunnit sansa sig.
Han var långt ute på gatan, då han hörde
unga herr Hedenblad ropa efter sig:
— Min bästa vän, jag är otröstlig över att ha
sårat dig med att bjuda på en så litet finkänslig
dam. Jag förstår mycket väl, att hon inte är dig
värdig. Hur kunde jag begå en sådan taktlöshet?
Förlåt mig att jag är så illa educerad! Jag skulle
haft en annan. Men nästa gång.
Herman väntade honom och tryckte hans
hand.
— Du får ursäkta mig, men jag måste gå!
Du är en gentleman, och... ja adjö!
— Du är alltså inte ond på mig för att jag
så illa fyllt värdskapets plikter? Nå det var då
väl! Godnatt!
Och den unge värdsmannen vände åter till sina
andra gäster, i sitt stilla sinne beklagande sig över
att ingen av dem var i stånd att uppskatta den
riktigt fina takten. I hemlighet var det mest
själva värdskapet, som roade honom.
Herman erfor en brinnande lust att se Marianne.
Han såg på klockan, hon var bara halv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
