Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördömt denna sorts vers och i stället som absolut
smakmaxim framställt: Sunt förstånd i prydliga
verser! Men Herman förstod genast att vad
rektor Mandell menade med sunt förstånd, det var
vad som inte gick över hans horisont och att
denna maxim innebar en orimlig och rent av
komisk restriktion. Herman tog mod till sig,
doppade pennan och skrev:
Varför, öde, lät du mig alltid ensam?
Hjärtat ropar i tomma öknen,
utan genklang utan svar.
Inga skogar susa i dur omkring mig
inga blommor bjuda sin mjuka kudde
åt tröttat huvud.
Livets frukter, doftande, o så friska! —
dölja giftet i röda skalet, stungna av matkar
och jag vänder med fasa mitt anlete
bort.
Min själ ropar tröstlös
efter en kula att
luta sitt huvud
emot.
Och hon. Den enda.
Skall hon kanske en
kväll, när mörkret faller
vända sig om —
och minnas
den som gick?
Vad vet jag?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
