Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, men det skulle jag ju inte få tala om!
Lova att du inte talar om det för någon! Lova
det! Jo, och då lovade jag att tala om för henne
först, när jag blev förlovad. Tycker du jag ska
tala om det för henne?
— Nej! Ingen får veta något, förrän jag har
givit ut min första diktsamling.
— O, så stiligt.
Hon lutade sig mot honom och så stodo de
tysta en stund. Endast forsens brus fyllde
minuterna. Så skildes de, sedan de först lovat
varandra trohet för evigt, föga anande att livet i
själva verket är alltför kort för att rymma några
evigheter. När Herman kom hem, tyckte han sig
redan i trappan märka att det hade hänt något,
och mycket riktigt! Inifrån sitt och Gunnars rum
hörde han majorens röst. Han lade örat till
nyckelhålet för att lyssna.
— Vad är det här för förbannad smörja?
hörde han majoren säga. Det är så man kan
spricka! Vet du om han har mera sånt här?
— Nej, svarade Gunnar, det har han inte.
Nu slog det Herman, att han i tanklöshet
hade låtit konceptet till sina dikter ligga framme.
Kors i herrans namn! Vad var det för en avgrundsmakt,
som kom honom att glömma sig så totalt?
Majoren stökade tydligen omkring i lådorna
för att finna mera kontraband och så hördes hans
röst:
— Se mig i ögonen och ljug inte! Vet du
inte var han har sina papper?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
