Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, nej, snälla pappa, det vet jag inte,
aj, aj...!
Gunnar brukade numera skrika litet när han
fick aga, då han märkt att de vuxna tycktes vilja
ha det så.
Herman kände igen jämmern och han förstod,
att majoren drog Gunnar i tinninghåret för att
framtvinga sanningen. Gunnar var i alla fall en
duktig pojke, för han hade ju reda på gömstället
ovanpå kakelugnen.
Herman öppnade dörren och gick in.
Mitt på golvet stod majoren med hans fattiga
dikt hopskrynklad. Han sade bara: kom! och
gick själv före till sitt rum. Där stängde han
dörren, och det morrade ilsket ur
valrossmustascherna.
— Svara mig, vad skall det här betyda? Vad
i herrans namn skall detta här betyda?
Herman såg på honom. Vad skulle han svara
på en sådan fråga?
— Vad fan skall det här betyda? sade majoren
än en gång och slog honom på kinden med
papperet.
— Jaså, tänkte Herman, han slår mig! Skönt
då blir det inte mera och jag slipper avge några
vidare förklaringar.
— Det är ingenting, sade han, det är bara
ett papper, som jag har skrivit på.
— Det är ju alldeles förskräckligt, sade
majoren. Jag vet inte vad jag skall säga, det kommer
som ett åskslag över mig att du går och skriver
sådana här saker! Jag vill nu inte tala om, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
