Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Justesen, och så gick Lagergren-Björkquist
gladeligen in och författade sin dikt. Den bröts in
utan att Ölén hade den minsta aning, och han
kreverade nästan när han på morgonen öppnade
sin tidning och läste den. Det var som en
avgrund hade öppnat sig för hans fötter, och han
såg sig själv med hisnande fart åka ned i dess
djup.
För detta hårda kragtag vaknade Oliver Ölén
till ett litet slag och såg sig själv i all sin litenhet
och obetydlighet, avklädd sina söndagskläder som
han skylt sig med så länge. Detta att han inte
längre var den självskrivne festdiktaren, att han
kunde ersättas av en elev, en obildad hund! Vad
var det då med honom? Kunde han inte lika
gärna kastas på sophögen med detsamma!
På åtminstone en människa i Borgestad gjorde
Lagergren-Björkquists dikt ett djupt intryck. Isad
till fasa stod Oliver Ölén en lång stund halvklädd
och famlade mekaniskt med hängselstropparna,
innan han hämtat sig så mycket att han förmådde
knäppa sina byxor. En knapp blev för resten
aldrig knäppt den dagen.
Men att länge se sig själv i vitögat det
förmår bara ett ringa fåtal dödliga, och Oliver Ölén
kunde bättre än någon annan konsten att föra
sig själv bakom ljuset. Till att börja med
telefonerade han till tidningen att han var sjuk, och
redaktör Justesen inkasserade med ett litet fint
leende detta erkännande om att skottet hade träffat
prick. Därefter gick Oliver Ölén ut för att äta
frukost. Full av sorg tog han helan och halvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
