Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när en stor man bekänner en älskvärd svaghet,
som i själva verket endast understryker hans
storhet.
Rektor Mandell uttryckte pliktskyldigast sitt
tvivel. För honom stod det för övrigt klart att
en elev som var varnartig i skolan absolut inte
kunde bli landshövding.
Emellertid välkomnade landshövdingen nu
mösshandlare Olsson, som kom i sin svarta
bonjour som han hade när han om söndagarna
predikade i missionshuset.
— Välkommen, grosshandlarn, hur står det
till och hur går affärerna?
— Tackar ödmjukast! Tackar ödmjukast! Jag
har all orsak att vara tacksam mot Honom om...!
Detta sade Hilarius för att visa att han inte
blygdes att bekänna sin tro inför världens barn, och
landshövdingen svarade allvarligt och förbindligt:
— Ja, religionen är det enda sanna rättesnöret
i livet.
Något annat kunde ju en verkligt artig värd
inte gärna säga till en gäst av utpräglat religiös
läggning.
När alla voro församlade, tog landshövdingen
fram sin lilla elfenbensklubba, knackade diskret i
spelbordet och bad herrarna vara goda att taga
plats:
— I egenskap av tillfällig värd på stället, vilket
jag anser det som en lycka att få vara, ber jag att
få förklara sammanträdet öppnat, och torde herrarna
benäget utse ordförande i kommittén.
— Landshövding Hedenblad, föreslog Hilarius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
