Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagolikt sken belyste denna enormt stora samling av
farbröder och tanter. Sorlet brusade i deras öron
och själva salongen var knappast till att känna
igen. Där var annars alltid tyst och gravlikt,
aspedistrorna sällskapade vanligen i allsköns ro
med pianot och de liksvepta emmorna. Men nu
var det fullt med folk och genom springan sågo
de många underliga och löjliga saker.
Rektor Mandell stod med händerna bakom
bonjourskörten och vippade med dem på ett
oerhört komiskt sätt precis som en tupp. På hans
högra byxben satt en röd garnända. Aurora
gapskrattade åt den. Så fick hon sikte på rektorskan
och då skrattade hon ännu mer.
— O, vad tant är tjock, sade hon. Tänk om
hon sprack och alltihop rann ut!
— Du är dum, sade Gunnar. Människor
spricker inte.
— Nä, men om!
— Se, kusin Otto talar med fröken, återtog
Aurora då hon såg licentiat Berntsson i samspråk
med flickskolans föreståndarinna, fröken Ljungberg
som drog honom in i ett hörn för att få
resonera politik och sociala och pedagogiska frågor
med honom. Barnen hörde dem tala besynnerliga
och underbara ord. Aurora tyckte sig igenkänna
den ton föreståndarinnan hade när hon
var mycket allvarlig och hon erfor en känsla som
när hon läste katekes.
Fröken Ljungberg hade satt kurs på Otto
Berntsson och högg en änterhake i hans knapphål.
— Ni är ju radikal? sade hon i en ton som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
