Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon. Jag är rädd för att hon är människokännare,
tänkte han, det är väl att jag inte har med henne
att göra, jag som alltid tar miste om folk! Men
vad fan skall Mandelmassa med ett så praktfullt
fruntimmer? Kan hon verkligen vara kär i honom?
Men det kunde hon inte vara. Berntsson
iakttog att han alltid höll sig tätt i hälarna efter
henne och begagnade varje tillfälle att snudda vid
henne eller lägga handen på henne. Men hon
skakade honom av sig med otålig min. Nå, det
rör mig absolut inte...
Gunnar och Aurora sprungo omkring i
våningen och roade sig efter bästa förmåga. De
tyckte att de knappt kände igen sig. Rummen
föreföllo dem plötsligt så kolossalt stora, ljuset som
fyllde dem flyttade väggarna ut i det oändliga.
Och sorlet och pratet kom från en väldig
människomassa. De stora voro mycket löjliga, särskilt
när de stämde i med en bullersam skrattsalva alla
på en gång. Gunnar försökte skratta med bas
som farbröderna: huhuhu! Men han var ändå
glad att han inte var stor. De stora sade aldrig
något roligt och skrattade utan någon mening.
Nu sade pappa: — Nu skola vi ha en enkel
smörgås och alla gingo in i matsalen. Men barnen
undrade hur man kunde kalla stek och glass för
smörgås.
Mamma gick omkring till alla och sade:
— Nu hoppas jag att herrskapet äter ordentligt,
för det finns inte mera mat än vad som är på
bordet.
Gunnar undrade över att man behövde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
