Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minsta samvetsförebråelse. Visserligen trodde hon
varmt på kyrkan och alla Guds bud utan undantag,
men hennes sunda instinkt sade henne att det
icke kunde vara någon svår synd att göra det
hon gjort med en präst och när de ändå skulle
gifta sig!
Men pastor Norin var samvetsömmare, och
han kände inom sig en gnagande ånger över att
ha brutit mot sjätte budet. Den synden var ju
den förfärligaste av alla synder, just därför att det
var den man allra helst ville begå och den i
allo angenämaste.
Pastorn hämtade dock snart styrka och frid
i bönen och återvann inom kort sitt gamla och
förbränneliga humör. Och så var det ju det,
att fru Atterblad hade en sparbanksbok...
Men när pastorn hade gått stannade fru
Almers löje snart, och det var icke långt ifrån
att det hade gått över i gråt. Så ohyggligt banal
och ledsam fann hon nu situationen som nyss
hade roat henne så mycket. Och som alla
Potifars hustrur genom alla tider — fast hon hade
spelat rollen på skämt — fick hon lust att göra
mera ont. Hon erfor plötsligt ett otäckt hat mot
sig själv, pastor Norin, sin man, sitt hem och
alltihop. — Vad skulle hon här att göra? Då hade
det vid Gud varit bättre att vara ogift!
I detta olämpliga ögonblick kom den stackars
lektorn hem, intet ont anande. Han kom genast
in i sin frus rum och ville kyssa henne. Hon
sköt honom ifrån sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
