Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudskål och undrade om han ur dess form
skulle kunna draga någon slutsats rörande sin
karaktär och sitt blivande öde. Han önskade
brinnande att han hade haft hög panna som Napoleon,
han drog ned håret i en flik, men hur han
laborerade blev det inte den svagaste likhet med honom
eller med någon annan känd och berömd person.
Sina ögon hatade han. De hade denna banalt
vattenblå svenska färg, och voro dessutom ofta
rödkantade av nattvak och grubbel. Han undrade
vad uttryck det egentligen var i hans ögon. Han
skulle ha velat att de uttryckte en stolt
högdragenhet och otillgänglighet. Och han skulle ha
velat ge mycket för att som hjältarna i Dumas’
romaner ha ögon som blixtrade vid förefallande
behov i regel åtminstone varannan minut. Men
hans stackars gråblå ögon kunde inte utsända ens
den tarvligaste kornblixt. Nå, det kunde nu
kanske i det stora hela vara detsamma, ty han
kunde inte se att varken hans pappa eller mamma
eller rektorn eller ens landshövdingen någonsin
blixtrade med ögonen. Men om hans åtminstone
hade varit kalla och outgrundliga, det var också
förbannat fint! Men det voro de inte, de voro
ingenting, hade intet uttryck. Han såg på sin
mun. Underläppen sköt ut en smula och
överläppen var liten och kort och fjunig, men fåfängt
letade han efter några linjer som tillkännagåvo
trotsigt människoförakt — han hade kommit till
det resultatet att detta numera var hans väsens
innersta grundton. Somliga skalder hade veka
och vemodiga drag kring munnen, men han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
