Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant i staden tack vare hans långa hår, som hängde
ned på axlarna och hans nästan mer än flärdfria
klädsel. Men han gick lugn och orubblig sin väg
fram, och den som såg eller talade med honom,
kunde icke vara i tvivel om att han av hjärtat
trodde att han satt inne med nyckeln till den
sociala frågan och den enda rätta världsförklaringen
förutom en del småsaker såsom krigets avskaffande,
rusdryckseländets avskrivning m. m.
Han tog genast itu med dessa saker i sina
ledande artiklar så att han ännu icke hade varit i
tillfälle att ta ståndpunkt till samhällets egna små
frågor såsom kyrkogårdsfrågan, vars lösning nu
snart närmade sig. Otto Berntsson brukade ofta
disputera med Westerbom och lektor Lyckstadius
om den frågan. Westerboms ständiga argument
var att han borde gå in i Borgestads likbränningsförening
och ge fan i hela saken, och lektor
Lyckstadius var uteslutande road av frågans
utveckling. Berntsson var upprörd av det
egennyttiga i manipulationen och han uttalade sig ofta
skarpt om kammarherren och majoren men
isynnerhet om Hilarius Olsson. De två andra
försökte då åtminstone inte att dölja sina förehavanden
under religionens täckmantel, men Hilarius
var en hycklare som inte förtjänade annat än att
brännmärkas.
Men lektor Lyckstadius opponerade sig.
— Min värderade herr broder, så vitt jag kan
förstå, framgår det av dina yttranden att du
anklagar den förträfflige Hilarius för att av allehanda
dåliga motiv hyckla religion. Men det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
