Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden men i alla fall för sent. Tio av damerna
voro redan komna i hopp att få se henne
inträda. Hon klarade entrén med obesvärad elegans
och hälsningarna undanstökades, utan obehag.
Sensationen skulle sparas till dess kaffet var
serverat.
Äntligen hade alla damerna fått socker och
grädde och planterat småbröna på tefatet.
Rektorskan började förhandlingarna.
— Nå, lilla Amelie, sade hon. Så rysligt
tråkigt med licentiat Berntsson.
— Ja, ifyllde prostinnan. I grund och botten
är han ju en så hygglig ung man.
Det blev en paus. Vad skulle majorskan säga?
— Ja, sade hon, både min man och jag
ogillar på det högsta hans beteende. Vi vet
verkligen inte vad vi skall göra med honom.
Pang! Det var över. Fjorton skedar rörde
om i fjorton kaffekoppar!
— Hur nära släkt är ni? fortsatte prostinnan.
— Det är min mans systerson, svarade
majorskan med ett småleende, som bristfälligt dolde
hennes inre ursinne.
— Är det i Uppsala han fått de där rysliga
åsikterna? frågade doktorinnan.
— Jag vet inte. Men han har förstås rumlat
om däruppe, svarade majorskan. Hon antog att
detta var den enda förklaringen till att man kunde
få så rysliga åsikter.
— Vem kunde ana, att den hyggliga unga
mannen var en sådan rummelkurre, sade fru
Söderlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
