Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det var då åtminstone ett otvetydigt bevis
på att man ägde en vilja, att man i ett enda
moment förmådde, samla sig till ett beslut, förmådde
överse alla de småsaker, som binda en vid det
dagliga livet och resolut slunga dem över bord.
Han tittade ned i vattnet.
När det var så svårt att leva, varför var det
då så svårt att dö?
Svara mig det!
Gick det månne fort att drunkna? Skulle
han skriva några avskedsord, innan han gjorde
det? Så att människorna äntligen skulle se i vem
de stungit hade! Å, det var ju sannt! Han var
ju ingenting!
Plötsligt medan han stod där, kände han en
sugande hunger. Ja, frukost kunde han nog få,
middag också i dag och i morgon, men hur skulle
det bli sedan? Han var ju utan levebröd, det var
ju så sannt. Utkastad på bar backe, utvräkt med
kastoskoveln. Skulle han gå upp på redaktionen
och säga eller göra något, innan han definitivt
avlägsnade sig? Han kände med ens en häftig
tomhet och saknad efter tidningsdammet,
redaktionslukten, telefonernas pingel, pappersmassorna.
Arbetet kröp i den gamle tidningsmannens nerver,
näsborrarna vidgade sig för att insupa den
individuella atmosfär, där han hade andats i snart tjugo
år. Och varför inte låta det hela vara glömt?
Varför inte ta det som ett lyckat skämt. Var
det inte ganska lustigt i alla fall, att den dikt han
skrev kunde användas till sitt rakt motsatta syfte?
Det skulle bestämt göra sig som anekdot... ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
