Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevis på kuriösa situationer som yrket ibland kan
tillspetsa. Var det inte ganska duktigt, rent av ett
bevis på habilitet att kunna vara hänförd på
beställning och i vilken riktning som helst? Han
var ju i alla fall användbar, det var tydligt, och
aldrig hade redaktionen kostat på hans andra dikter
en så prydlig stilutstyrsel. Den gamle Oliver
Ölén, det var i alla fall en gammal skämtare.
Han hade en räv bakom örat i alla fall, och den
tog man inte där man satte honom, det skulle de
djävlarna få se!
Vad hade han i själva verket gjort som
tvingade honom att rymma fältet? Hade han
gjort något skamligt? Nej och åter nej! Han
hade skrivit sin dikt i den bästa mening, full av
heligt nit, och de hade missförstått honom. Men
sådana är nu en gång människorna, de är
oförbätterliga, och de tyda allting till det sämsta.
Oliver Ölén kände väl människorna? Jo jo, skulle
tro det! Många fel har jag, men
människokännare, det är jag! Jag vill se den, som kan lura
mig, när jag sätter ögonen i honom.
Icke utan bultande hjärta öppnade Oliver
dörren till redaktionsrummet. Där stod redaktör
Justesen och riktade ett förvånat och uddvasst
ögonkast på honom. Lagergren-Björkquist satt i hans
stol, men vände sig om och stirrade på honom
som om han hade fått se en död stå upp. Långt
inne under näsan log redaktör Justesen ett leende,
men Oliver såg mustaschspetsarna röra sig. Det
var tydligt att han beredde sig att hålla god min.
Men då rätade Oliver på sig i hela sitt majestät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
