Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hon hade försvunnit från hans horisont och
kamraten svarade undvikande när han talade om
henne. Kanske behöll han juvelen för sig själv.
Och någon annan Amanda var han inte i stånd
att uppdriva.
Men det hjälpte inte att han önskade, det
blev julafton i alla fall och det luktade jul i hela
huset. Julgranen stod redan och doftade skog i
salen och väntade på att bli pyntad, och lackets
karaktäristiska genomträngande lukt spred sig i
hela våningen från majorens rum där husfadern
var sysselsatt med att lacka in julklappar. Gunnar
och Aurora irrade omkring i ett obestämt rus av
förväntningar och majorskan for runt och ordnade
allting. Hon tog fram silver, dammade, bryggde
punsch, satte grönt i vaserna och härjade med
pigorna. Alla de stora voro glada och vänliga,
till och med majoren hade för dagen anlagt en
något blidare mask, det glimmade något fryntligt
i valrossbetarna. Med barns skarpblick upptäckte
Gunnar och Aurora genast den lilla glimten och
de släppte sig lösa och roade sig på bästa vis.
Det var ju också den enda dag på året som
majoren tilltalade en människa vänligt eller
hövligt. Redan på juldagen var han en nyans mera
vardagsbutter, på annandagen började han svära
igen, och då var det ungefär som alla andra
dagar.
Nu fram på middagen kom han ut ur sitt
rum och såg hemlighetsfull ut. Han sade till
Herman:
— Herman, du kommer inte att få några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
