Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var bestämt passande att omvända sig på. Han
hade någon oklar känsla av att Gud då skulle
vara mildare stämd och låta tala med sig lättare,
kanske efterskänka en smula på botgörelsen.
Men medan han låg så där mullrade det
plötsligt från salen. Det var hans pappa som ropade
på honom, han hade ångrat sig och ville att
Gunnar skulle komma in igen och få en bit tårta
till. Och det susade milt som en västanfläkt ur
mustascherna:
— Du får förlåtelse, min gosse. Men låt
detta vara dig en läxa! Här har du tio öre, så
får du köpa ett nytt glas.
Men Gunnar var stolt och han vägrade att
låta muta sig med mera tårta, fast det var sådan
där god med äppelmos.
Och så gingo de i aftonsången. Den gamla
stämningsfulla kyrkan stod där som en riktig
julkyrka, tung och majestätisk mellan rimfrostglittrande
träd. Och Gunnar trädde med högtidligt hjärta
in i vapenhuset. Dörren slogs upp, och ett
bländande skimmer av tusen ljus slog emot honom.
Det var som att komma till himmelen och se
stjärnorna på nära håll. Här inne i kyrkan rådde
en stämning av frid och andakt — alla ljud
tycktes dämpade och melodiska och själva vaktmästar
Strömbom gled som en ande genom gångarna
och satte upp numren. Så började orgeln att spela,
ett sakta högtidligt brus fyllde templet, det svällde
ut till en hymn, det steg till en jublande lovsång.
Däruppe kom prosten Larsson stor och majestätisk
inom det runda staketet och knäböjde tyst i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
