Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mässkrud invid högaltaret. I stum vördnad lutade
han sitt huvud i handen. Men änglarna på
predikstolen tycktes fylla rymden med sina basuners
klang. Det var en sällsam och ljuv mystik, och
Gunnar förebrådde sig att han så länge och så
illa hade försummat Gud. Det tänkte han på
under hela psalmen.
Men nu dök farbror Norin upp i burken på
väggen, och då var det genast mindre högtidligt.
Farbror Norin var ganska löjlig och man fick
aldrig någon andakt av att höra honom predika,
han hade en stämma utan melodi och rytm.
Själva prosten Larsson som nu stegade in i
sakristian såg strax också löjlig ut och Gunnar
erinrade sig i detta ögonblick att han vid ett
föregående tillfälle hade sett hans enorma och
svällande bakdel. Denna tanke störde betydligt
hans andakt. Han fann det icke riktigt i sin
ordning att en andans man hade sin bakdel så
oerhört utvecklad. Han föll genast in i världsliga
och syndiga tankar och som de sutto på den
läktare som skolan använde började han skära med
sin pennkniv i bänken.
Men med ens såg Gud på honom.
Det var hans öga som satt ovanför burken
där farbror Norin stod och bölade, och ovanför
ögat stod några fyrkantiga och konstiga bokstäver,
som säkert betydde något fasansfullt för olydiga
och syndiga gossar. Och Gunnar blev stilla igen.
Vad var det farbror Norin sade för någonting?
Han talade om nåd och synd och påminde om
att man kan få förlåtelse även för de grövsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
