Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enklare förr i världen, ett draget svärd och en
lansstöt var lösningen på alla problem. Men nu,
nu fanns det sannerligen ingenting att leva för!
Nej, inga såna tankar, ännu var det två
timmar till det var middag, han kunde gå här och
njuta solljuset i två timmar till. Undras vad
madammerna har för fisk? Han gick närmare och
fann de gråbruna flundrorna med deras
pärlemo-vita buk, och ålen som slingrade och den breda
kraftiga abborren. Kors, minns ni, när vi köpte
kräftor och släppte ut i klassen för Sirius, oj oj
oj! Varför var det aldrig något roligt numera?
Hur skulle det bli nu för resten? Det var
inte gott att veta! Den som ändå kunde dö,
snabbt och smärtfritt och utan att man anade det
förut. Att själv taga sitt liv eller med leende
lugn se sin död till mötes, det hade han inte
förmåga till. Och ändå — han hade ju ingenting
som höll honom kvar, han hade för alltid förlorat
Marianne, det förstod han, och när han nu till på
köpet skulle bli kuggad i studenten!
Han hade kommit fram till den lilla träbron
vid mekaniska verkstaden och lutade sig över
broräcket. Här var ån vred och brummande. Vad
den låg djupt nere också, grön, ilsken och kall.
Nej, att kasta sig ned här — omöjligt, det kan
jag inte.
Han stod så en stund och lät sig dövas av
bruset från fallet ovanför och kände det fina yrande
dugget stå som en tät dimma omkring sig. Hur
är det det står i Hamlet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
