Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jemföre Mijtens typiska porträtt af Pieter v. Breda i Nat. Museum och den präktiga
bilden af Gustaf Baner (Vibyholm n:r 126) med likartadt uppställda af Ehrenstrahl.
In på 1700-talet blir Mijtens färg grumligare och osäkrare. Den holländska
helklangen, som redan förut ofta åsidosatts för stereotyp barockgranlåt utan inre mening,
förflyktigar alldeles. Karakteren blir sjukligare, penselforingen likgiltigare och tröttare
man betrakte de talrika fruntimmersporträtt, som med mer eller mindre
sannolikhet tillskrifvas honom från denna tid. Ett s dant porträtt är grefvinnan Hedvig
Posse, f. Stenbock i den Rehbinderska samlingen. En bild af fru Buchholtz f. Mijtens,
konstnärens dotter, därsammastädes visar intryck af en egendomlig förvandling af det
kvinliga skönhetsidealet, om hvilken jag strax skall tala. Att den gamle mästaren —
vår första borgerliga tafvelsamlare, om också ej större kännare än att han, som Tessin
berättar, själf dristade sig att fifta upp sina gamla holländare —- var en god lärare,
därom vittna hans elever, mindre Lucas von Breda, som alltid förblef ganska medelmåttig,
eller lians son Mejtens d. y., hvilkens utdaning skedde utomlands, än den utmärkte, af
läraren starkt påverkade Desmarées.
Man har på senare tider gifvit Mijtens’ konst ett obestridt försteg framför hans stora
konkurrent, Ehrenstrahls. Holländaren har kanske också gjort enstaka verk af cn
kärleksfullhet och en koloristisk värma, som tyda på djupare men outvecklade möjligheter.
Men hur ytlig medtäflaren var, hade han dock ett långt kraftigare temperament och mycket
rikare konstnärsresurser. Det är onekligen ett godt stycke väg mellan Tiberstaden och
Athén vid Alstern och vid sidan af Antwerpen gör Hamburg trots sina
Hansamin-nen en borgerlig figur. Men äfven om David Klöcker (162g—1698), Pietro da
Corto-nas Hamburgska lärling, blott intager en ringa plats i den barockens hofstat, där
Rubens är chefen, hade han dock en åder af den lyktande renässansens tjocka, lifsheta
blod, en fläkt af dess världskära, praktrusiga lynne.
Dekoratör som Ehrenstrahl var till sin innersta läggning, måste han alltid tänkas i
sin rätta omgifning för att förstås. Hans bilder tåla ej vid att lämna 1600-talets höga
slottsrum med de rika guldornamenten och den buktande stucken. Oförskräcktare än han
har ingen furstlig skräddarmästare skurit till prakttyger, ingen durchlauchtig målare
slösat med skarlakansrödt och ultramarin, och med en hofbrodörs ifver syr hans pensel sin
klumpsöm på dräkternas bårder. Hans oförvägenhet ryggar ej tillbaka för något
hvar-ken i fråga om motiv eller utförande. Religiös tragik, moralisk allegori och jordisk
ståt: de största kompositioner med de mest invecklade problem, målarkonsten kan
erbjuda i fråga om uppställning, gruppering och färgmotsättningar, intet gör honom
tveksam — och oförskräcktheten lönas ej sällan af en viss dumdristig glans. Då stråla
och leka färgerna trots bristen på organisk, innebörd. Det brusar i svassande
draperier och flygande band. Gestalterna träda fram, män i stolt grandezza och kvinnor i
rosig yppighet. Tidens högtidshumör lifvar det hela intill de fruktansvärdt grinande och
ändock heraldiskt väluppfostrade lejonen, och stolt segla ovädersmolnen i bakgrunden
öfver Kolosseums antika stenmassor. Men ibland misslyckas också hela tilltaget.
Lifvet flyr från allegoriernas bråkigt gestikulerande personager. Döda sitta de
kungliga högheterna bland sin stass af emblem, och man har för sig tyska komedianters
bullrande och trasgranna »Staats und Hauptsactionen» med deras till andtrutenhet
utde-klamerade hjältar och hjältinnor.
Ehrenstrahls långa svenska konstnärsbana efter återkomsten från Italien
(1661-1698), med dess alltmer ökade göromål och allt enormare uppgifter gjorde honom med
nödvändighet till snabbmålare och dref hans ytliga natur öfver till ren samvetslöshet. Medverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
