Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af outbildade lärjungar röjer sig från och med 1680-talet tydligare, och ehuru han själfalltid
vårdslösat enskildheter (de sladdriga drapcrierna t. ex.), förekomma nu i hans dukar
sådana plankstrykaraktiga detaljer, att de icke kunna stamma från hans drifna och färgkära
pensel. En jämförelse mellan de dekorativa målningarne i Hedvig Eleonoras alkov å
Drottningholm frän 1668 och de tjugufem år senare utförda allegorierna öfver Karl XI:s
historia i salongen intill visa i korthet denna bedröfliga utveckling. De förra äro väl
komponerade (om också den ohejdade smaken för emblem gör motiven barnsliga och
omåleriska) med vackert afvägda grupper och verkningsfullt tänkta färgkontraster.
Riddar-husplafonden från år 1674 med sin pompösa komposition och sitt trots åren ännu verkande
koloristiska spel i gult visar också målarens dekorativa kraft. De senare dekorationerna på
Drottningholm äro icke ens ögonfröjd med sin trängsel af skematiska figurer, sina mysande
smultron- och mjölkfärgade ansikten, med hvilka redan Tessin skämtade, och den
banaliserade, glatta koloriten, som bringar i minnet Jacob Burckhardts hånfulla artighet om
Pietro da Cortonas kulör: »i hög grad vänlig.» Kanske röjer den så ryktbara stora
altartaflan i Storkyrkan dock bäst mästarens begränsning. Ty denna »Yttersta dom»
säger dock föga annat än att Ehrenstrahl en dag inför Michelangelos stora domstolsutslag
öfver världsaltet frestats af högmodsdjäfvulen och tänkt: »so ein Ding vill ich auch
ma-chen.» Trots talrika lån från kopparstick efter berömda kompositioner skär på hvarje
punkt känslans fattigdom mot apparatens storhet. Lugn som en assessor i en kunglig
svensk hofrätt, hvilken låter rättvisan hafva sin gång, sitter Frälsaren midt i detta
sammelsurium af gestalter. Samma absoluta känslotomhet fins i Korsfästningen». Se på Maria,
hur hon torkar sitt öga med förklädessnibben med minen hos en borgarfru, som
lyckats krysta fram en tår vid ett dödsläger. Men färgvackra detaljer hittas i båda
taflorna, och Magdalenas gula klädnad lyser ännu med en Rubensk återglans genom
Storkyrkan.
Störst var Ehrenstrahl som porträttmålare, men också här visa hans verk samma
gradvisa nedsjunkande. Hans Georg Stjernhjelm (1663 — Gripsholm) har en fläkt af
holländskt konstnärsallvar i utförandet af det af år och tänkande fårade ansiktet, där det
blickar fram med sin rättframma kärnsvenskhet under den svarta kalotten. Ridderligt
förnäm är hans unga Erik Dahlberg (1664 — Upsala univ.) med en korsning af
krigare och konstnär öfver den käcka, öfverlägsna gestalten. Afven om man tager ur
räkningen de kungliga, fullkomligt fabriksmässigt reproducerade engros-konterfejen,
hvilka dessutom redan genom den officiösa hållningen mer eftersträfvade dekorativ
likhet än verklig individualisering, blifva hans porträtt senare mer och mer själlösa.
Dock får man ej skematiskt fasthälla vid denna kronologiska synpunkt.
Tidösam-lingen bevarar t. ex. ett par äldre porträtt af Ehrenstrahl af ringa värde, medan där
finnas två senare, som äro ypperliga — knästycket af riksrådet grefve Johan Stenbock
(1678) och framförallt det förtjusande porträttet af Carl Gustaf Oxenstjerna (1683),
som med den förnämaste ledighet öfver sin unga figur står drömmande lutad mot ett
postament. Den ståtliga hållningen finnes alltid kvar — som t. ex. på de båda präktiga
helfigurerna af Bengt Horn och dennes hustru Ingeborg Baner (före 1675 — hos grefve
A. Horn, kopior i halffigur Hedensberg) och ännu i dukar, som de sista åren af
hans lif lämna hans verkstad, hittar man ansikten, vackert målade, lysande upp den
eljes fabriksartade bilden. Då har den gamle mästaren skjutit sin elev åt sidan och öfver
den släta draperingen i en stund af återvunnen konstnärsglädje ditsatt dessa lefvande
huf-vud (se flera af fältherrarne på Drottningholm från 1680—89 eller bland de tråkiga
riksrädsporträtten å Gripsholm t. ex. Axel Stålarm frän 1690). Som djurskildrare slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
