Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hel serie medaljer af denna krets »the swedish club», af hvilka ännu några lära finnas i
British Museum, minnen af en gången konstnärsepok, då en räcka svenska artister rent
af gick i spetsen för det engelska måleriet. Vid 1730-talets början brötos dessa
förbindelser mellan England och Sverige. Den så godt som okände, svenskfödda men
angliserade emalj målaren Charles Bancks, som verkade i England på 1740-talet, torde
hafva varit den sista i denna rad, och först ett halft sekel efteråt börja våra
landsmän pä nytt uppsöka London, då själfva blott som anspråkslösa lärjungar till den
beundransvärda målarkonst i olja och akvarell, som under mellantiden växt upp i England.
Denna konstnärliga emigration till London är ett första symptom af den brist pä
hemkänsla, som vid 1600 talets slut och 1700-talets början under de långa, mörka
krigsåren lät konsttraditionerna brista och artisternas skaror glesna. En fortsatt
mönstring med de nya, uppväxande krafterna visar detta än bjärtare. Den gamla
Drottning-holmsskolan blef alldeles upplöst. Johan Richter (1667 f före 1748), den andre af den gamle
guldsmedens söner, bror till de redan omtalade Bengt och Christian Richter, reste till
Venedig, blef lärjunge af vedutamälaren Carlevaris och använde sina senare år att med lätt
och spetsig pensel föreviga lagunstadens luft och solskenslif (Nat. Museum, Heleneborg).
Olof Pilo lämnade måleriet och blef hemmansbrukare å Göksäters gärd i Runtuna
socken, men fick där två söner, Carl Gustaf, det svenska sjuttonhundratalets
starkaste koloristtemperament, och Jöns (1707 7 före 1793), hvilkens gammaldags sträfva
och trumpna porträtt ända in i 1700 talets midt hafva kvar samma surmulna, bleknade
pomp, som konterfejen från seklets början (man betrakte Jöns’ bild af Claes Livijns mor,
hos fru Eichhorn, måladt 1752).
Gå vi vidare till Martin Mijtens’ verkstad, är dess konstnärsring också snart sprängd.
Af hela den gamle holländarens goda porträttörskola blir ingen enda till sin död
verksam i Sverige. Sonen M. Meytens d. y. (1695 —1770) ett ytligt, men fruktbart
barocktemperament med ett varmt målaröga, stark, fast ej just fin färgsmak, snabb men
föga noggrann hand, lämnade fäderneslandet 1714 och gaf sig ut på vidsträckta resor,
under hvilka han i Paris (1717) tog undervisning af Boit i miniatyr- och emaljkonst.
Som mästare i det mikrokosmiska måleriet var det också han debuterade i Wien (1726),
där han blef kejserlig kammarmålare och sedermera allt möjligt med svassande
österrikiska titelaturer ända till akademidirektör. I Sverige gaf han ett artistiskt gästspel
1730—31 och utförde en mängd bilder, gaf Fredrik I och dennes drottning de
kanske mest auktoriserade framställningarna (Gripsholm) och efterlämnade som minne af sitt
besök bland annat sitt själfporträtt i flera exemplar (konstakademien, Rehbinderska
samlingen) med ett däst, blodfullt ansikte och en hög Vöslauerfärg, ägnad att tilltala
folket vid Pratern. Hans stora taflor i Schönbrunn t. ex. öfver Maria Theresias familj
(af hvilken en replik i arrangerad framställning ifråga om Marie Antoinette fins i Versailles)
visa hans flotta framställning och inViehållstomma konst liksom en mängd porträtt, ä
hvilkas bakgrunder antika monument med reliefer från den begynnande klassicismen
småningom ersätta barockfonderna.
Lukas v. Breda (1676—1752) hade också han 1704 lämnat Sverige för att i Paris
studera under Largilliére. Något djupare intryck af den stora beundransvärde mästaren,
som ur flamländska skolan återinförde koloriten i det franska porträttmåleriet, synes
näppeligen i hans rätt torftiga verk, utförda efter hemkomsten 1712,0m ej en viss sträfvan
efter bredd i skildringen af hufvudena och en afgjord böjelse för det magnifika. Ett
knästycke af en dam i gult siden, djupt urringad med ett perlsnöre öfver en af de nakna
skuldrorna, hårklädsel ä la Montespan, och det bleka, skarpa ansiktet stödt mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
