Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nigsmark gift sig och slutat måla och Utterhjelm blifvit emaljmålare. Hland de verkligt
konstnärliga eleverna hade de två mest begåfvade, David Krafift och David Richter, rest
utrikes för att fullkomna sig i sina stycken, den förra 1684, den senare 1697. Frånser man
rena underordnade biträden och kopister som Martin Hannibal, som arbetat vid
slotts-dekoreringen, fader till en af Karlsteens bästa lärjungar, medaljören Ehrenreich Hannibal,
Daniel Stahl och Casper Kenckel (-■* 1724 i Stockholm) var Christopher Thomas (Tomsson,
7 före 1715; hans hustru lefde ännu 1731 och njöt underhåll af drottningen) den mest
betydande lärlingen. I ett bref från 1694 nämner Ehrenstrahl honom som sin gesäll. Aret
därpå utförde Thomas som ställföreträdare för Ehrenstrahl ett stort skilderi af kungliga
familjen. Utgångspunkten för uppfattningen af Thomas’ stilistiska egenskaper gifver ett
herrporträtt i National Museum, dateradt 1703. Det föreställer en förnäm ung man med
ett blekfett ansikte och en impertinent min. Hårdstickningen och spetshalsduken röja
tydligen den Ehrenstrahlska syatelieren. Karnationen är svag och hvitaktig, hela målningssättet
blodlöst och tamt. Mycket likartade bröstbilder finnas flerstädes och gå under
Ehren-strahls och Mijtens’ namn. Ett likaledes daterbart porträtt af Thomas, Sofia Lovisa Soop
från 1709 i urringad, gulprickig klädning visar konstnärens sätt att måla damer, och
låter oss åter liksom i dylika dukar af Mijtens och Desmarées se den redan antydda
förvandling, som det kvinnliga skönhetsidealet vid denna tid genomgår. Den Fylliga
Ehrenstrahlska kvinnan med sitt ungdomliga hull och sina runda kinder ersättes af en stel
typ med blekt, högdraget ansikte, ensamt lyst af brinnande ögon, och högt uppsatt
hår med ett par lockar i pannan, en hårklädsel, som ytterligare förlänger de smala
hufvudena. Elegansbegreppen vexlade med typen. Den Ehrenstrahlska tunga lyxen af
brokad och perjor har gått ur modet, och i stället äro dessa damer klädda i
guld-broderadt lätt musslin eller siden och ylle af egendomligt gröna och röda färger.
Det är den karolingiska ålderns kvinnliga dekadenstyp, som här träder oss till mötes.
Dylika porträtt finnas af Thomas, Desmarées, David Richter, Krafift, Schröder, Schwartz
och Starbus. Porträttet af Sigrid Bjelke af Richter (Slattefors, retrosp. utst. 1898)
från 1696 är karakteristiskt med sitt bleka dödskallehufvud mot asfaltsvart bakgrund.
Den omsorgsfulla detaljeringen af stoffet särskildt i den orientaliska schaletten tyder på
miniatyristen. Af Thomas finnas sådana bilder i Hammerska Samlingen (Anna Honde på
Vibyholm m. fl.). Starbus’ damer äro ofta klädda i fasonerade fina tyger, hvilkas rutor
och palmetter han utför med tapetaktig noggrannhet, medan Swartz’ mera borgerliga
fruntimmer i släta ylledräkter hafva en hård, manhaftig hållning. Krafift och efter honom
Schröder betonade under senitaliensk påverkan särskildt typens sjukliga och artificiella
sida med svarta, djupa skuggor, och Schröder dref detta till en sorts galant likmåleri.
Hvad man här ser, är en färgens och uppfattningens fördystring, som konstnärligt
taget betecknar en reaktion mot den Ehrenstrahlska tidens praktyra glans och glitter, en
sträfvan efter en intimare, djupare och mer distingerad kolorit. Tidspsykologiskt sedt
gifver färgens förändring uttryck för 1700-talets första tunga decennier med deras
stämning af nöd, undergång och illa inlärd resignation under en nyktrare, kallare
verldsupp-fattning, i hvilken borgerlighetens husdygcler småningom ersätta det episka flödet af
storhetstidens heroism. Den konstnär, som starkast representerar allt detta och i bild täljer
karolinernas hjeltesaga in i olyckans år och nederlag, är David v. Krafft (1655—1724).
Han är det svenska 1700-tals-måleriets Altmeister, och från lians atelier utgå alla
konstnärer af någon rang, som under seklets förra hälft föra palett och pensel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
