Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. ä. (riddarhusets kansli) och flera framställningar af riksenkedrottningen, t. cx. där
hon som gammal och bekymrad sitter i en blå länstol (Vibyholm). Främst stär han för
eftervärlden som Karl XII:s målare. De älsta af konungens porträtt torde också de gå
tillbaka pä Khrenstrahlska kompositioner. Först vid sjelfva skiftet mellan seklen stod
den unge Karl XII modell för Krafft. Han skapade då den typ af en dådsjuk yngling,
som förläst sig på Alexander, hjelten med Narvahumöret, som vi känna genom taflor
på Gripsholm och Edsberg (retrosp. utst. 1898). Sedermera följde hans bilder Karls
kunga-saga, intilldess hans Lundaporträtt från 1717 gaf den typ, som blef beståndande för
efter-verldcn. Dock om Kraffts Karl XH-bilder skall i annat sammanhang talas. Nära
besläktade med ynglingaframställningen af Karl XII och utförda vid samma tid voro Kraffts
porträtter af dennes svåger Fredrik af Slesvig-Holstein, af hvilka sins emellan skiljaktiga
varianter finnas på national museum och annorstädes.
En del privatporträtt röja i ännu högre grad den gamle konterfejarens förmåga af
aristokratisk skildringskonst. Ett utomordentligt verk är i detta hänseende det stora
knä-stycket af riksrådet Johan Gabriel Stenbock (måladt mellan 1698 1705) i Uppsala uni-
versitet af en utomordentligt öfverlägsen och lugn förnämhet, utfördt i beherskad, litet
torr färg. Afven en rad personer tillhörande den högre magistraturen har Krafft
skildrat i hela den karolingiska byråkratiens styfva värdighet. Bröstbilden af Johan
Rosenhane, president i Wismarska tribunalet (Rehbinderska samlingen) är ett godt prof
härpå - det utandas en hög adlig embetsmans högdragenhet ända till den yttersta toppen
af den stora, segelgarnsaktiga allongeperuken. Pä äldre dagar förlorade Kraffts färg
både saften och finheten, och vårdslösheten i modelleringen af lemmar och
extremiteter ökades till det otillåtna. Präglade långt mer af konstnärens skuggsidor än af hans
ursprungliga, fina konstnärsöga äro t. ex. de handtverksmässigt utförda karolinerna
på Drottningholm, där karnationen är rödbrusig och allt ansiktsuttryck och personligt lif
borta. Kvar står endast en egendomlig stolt, förtärd stelhet, ett surmulet majestät, som
talar om en förödd hjelteålder och en af bekymmer och maskinarbete utsliten konstnär.
En sollös butterhet med gråsvart skuggning kännetecknar också en del kvinnliga
bröstbilder af Krafft från dessa senare år, hvilka dock länge förblifva fängslande genom
sil-houetteringens pregnanta finhet. Nagler uppgifver, att Krafft raderat några gubbhufvuden
med stora skägg, i Rembrandts manér» — man skulle däraf möjligen kunna draga den
slutsatsen, att han vore fader till en del prestporträtt med gulaktiga clair obscurreflexer.
Ett sådant är Göran Nordbergs på Gripsholm.
Af D. v. Kraffts lärjungeskara hörde de äldre Georg Schröder, David Swartz
och Johan Starbus närmast ihop med hans egen riktning. De yngre Lorenz Pasch och
Olof Arenius voro porträttörer, hvilka sökte arbeta sig fram ur den internationella
barockkonsten till ett sjelfständigt, mer fosterländskt uttryckssätt. Scheffel däremot, som högst
obetydligt vistats i Kraffts verkstad, var den egentlige öfvergångsmästaren till det
rococomå-leri, hvilkets chef blef den alra mest begåfvade af Kraffts lärjungar, Gustaf Lundberg. Den
karolingiska konterfejarens atelier behärskar sä mer än ett hälft sekel af svensk målarkonst.
Kraffts efterföljare som hofmålare, Georg Engelhard Schröder (1684—1750) var son till den
tyske guldsmeden Veit Schröder, och ett drag af juvelerarkonst, af galant målning afsedd för
infattning i silfver och guld, kan föresväfva en äfven vid hans damporträtt i stora proportioner.
Efter studier hos Krafft reste Schröder 1703 utrikes och studerade särslcildt i Venedig, Rom,
Paris och London. Han följde mästare som Carlo Dolce, Trevisani och Ant. Coypel, hvilka
han imiterat eller kopierat. Öfver tjugo år dröjde Schröder utomlands och hemkom först
1723 —24 och blef genom kunglig fullmakt af d. 15 december detta senare år hofkonterfejare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
