Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett stort och ansedt namn. Utom en hel rad adliga porträtt å Gripsholm och Viby-
o
holm vittnar därom en räkning, funnen i Åkerö arkiv, visande, att han 1735 målat den
afgjordt störste konstkännare Sverige under hela seklet ägde. För 100 dal.sant stycket har
han utfört bröststycken af Tessin och dennes grefvinna, och att den store älskaren af
rococokonsten använde honom, visar, att hans porträtt tillfredsstälde fullt artistiska anspråk.
Tvänne bilder, båda från 1732, låta oss lära känna Lorenz Paschs konst under hans
första skede, medan ännu elegansen och minnena från utlandet lefde kvar i hans pensel,
och båda dessa porträtt gifva ett i hög grad fördelaktigt prof på den artistiska förfining,
som han vid denna tidpunkt ägde. Det är först midjebilden af Carl Bonde som Pélerin
d’amour ä Vibvholm. Den unge ädlingen är iförd en maskerad dräkt Watteaus
cythereiska uniform med röd pilgrimsdräkt och silfverganser. Håret är pudradt under
den tillknutna hatten, hvilkens band falla mot skuldran. I ena handen håller han
pil-grimsstafven, kring hvilken . den sköna bundit en rosett och med den andra gör han
en sirlig åtbörd som för att illustrera reseberättelsen om den ansträngande, men
intressanta färd, på hvilken han är stadd. Ansiktet är en smula liflöst med den svaga
skuggningen öfver de stora, reguliera dragen, händerna träaktiga som alltid när de
förekomma hos Lorenz Pasch d. ä., och det är, när man betraktar dem, som man mest
tänker på framstegen hos sonen, hvilken af seklets alla svenska målare skildrar
händer bäst, med en ovanlig själfullhet. Litet torr i farggifningen men klar och
distingerad, är denna bild onekligen ett af de mest eleganta och verldsmannaaktigt otvungna
porträtt, som finnas från frihetstidens äldre hälft. I ännu högre grad kunna dessa epitet
tillämpas på det andra verket från samma år.
Det är ett porträtt af en trettio års man med en flöjt i handen och en notbok
framför sig, lagd mot en trästam (herr A. Durling). Man studsar till af förvåning öfver,
att Lorenz Pasch verkligen kunnat åstadkomma ett sä utmärkt arbete. Mannen i den lätta
gråblå dräkten — han har likhet med konstnärens broder, den mångsidiga, sarkastiska
och retliga dekoratören Johan Pasch — står i ett svagt antydt sommarlandskap: ett hörn
af en park och småler ät sitt eget drömmeri under en paus i sin sonat. Frånser
man de liflösa händerna, är bilden fulländad. Figuren gifver en försmak af gustaviansk
elegans, och det hvilar en stämning af ungdom och artistskap öfver porträttet, som är förtjusande.
Fonen i det hela är klar och fin, färgen lättflytande och tunn med konstnärligt anbragta
lasurer. Genklangen af fransk porträttkonst är omisskännelig. Liksom Bonde klädd
som Pélerin d’amour, anslår också denna bild med sin musik i fria luften en sträng, som
för tanken mot århundradets största måleriska företeelse, Watteau. Man frågar sig om
ej Pasch möjligen 1729 gjort hemresan öfver Paris - men förbindelsen mellan Frankrikes
och Fnglands konst var ju vid denna tid mycket liflig.
I båda dessa bilder framträder en lust att uppfatta figurer och typer liffullare än på
vanliga porträtt. Några borgerliga konterfej röja mindre förnäm elegans men starkare
grepp i verkligheten, en intim förtrolighet med den samhällsklass, till hvilken konstnären
hörde. Det gäller i främsta rummet det stora knästycket af en Borgarfru i enkedräkt\ som
hamnat i Rehbinderska samlingen, och hvilket ömsom kallats Paschs mor och hans svärmor
madam Beckman. Bilden röjer samma oförskräckta lust att individualisera, samma
kärlek till alla detaljer i modellens miljö, samma håg att träffa på kornet menniskan,
sådan hon går och står, präglad af sina vanor och omgifven af sin atmosfär, som
känneteckna den berömde sonens konst. Den gamla frun sitter midt emot oss i sin stol med ena
handen mot en röd kudde på bordet. Den andra håller en öppen silfversnusdosa och
bjuder en osynlig grannfru på en pris. Hon är klädd i söndagsdräkt med hvit mössa och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
