Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förde de giktbrutna fingrarne penseln, och ensamt uppehållen af glädjen öfver sin son
Lorenz’ utmärkta begåfning och sin milda och sjukliga dotter Ulrikas lyckliga anlag för
hans egen konst lefde den gamle hedersmannen till d. 7 aug. 1766.
En annan typ var Olof Arenius (1701—1766) med kanske djupare artistläggning men
tyngre hand än Pasch under hans bästa år, med samma omedvetna sträfvande som denne
efter ett nationelt uttryckssätt. Kyrkoherdeson från Uppland och medlem af dess nation i
Uppsala (1715) studerade han sedermera hos David v. Krafft. Ett kvitto på två års hyra af cl. 26
juli 1729 (Kongl. Bibi. H. S.) visar, att han begynte som konterfejare i Stockholm, men åren
1730—36 vistades han i Holland. Knellers barockmanér inverkade på honom, men äfven
de gamla holländska mästarne, som han ifrigt studerade. Hemkommen 1736, började han
utveckla en liflig verksamhet som porträttör och kom som sådan i beröring med alla
samhällsklasser. Han blef efter Pasch målaren på modet. Af Lovisa Ulrikas privata utgiftsbok för
1751 (Nat. Museum) se vi, att han ännu på äldre dagar, när smaken pekade åt andra håll,
arbetade för henne. Till dess Lundberg kom hem och tog lofven af alla, torde han
hafva varit den mest auktoriserade af landets porträtti ster. Hans taxering för 1743,
upptagande skatt för tre peruker, tyder också på en viss lyx. — Riksrådet Cedercreutz,
grefvinnan Christina Wrede-Sparre, öfverintendenten Carl v. Hårleman, astronomen Per
Wargentin, för att nämna några af hans mest berömda verk, röja, hur framstående
hans kundkrets var. Ännu 1756 utför han ett stort porträtt af en man som
Augustin Ehrensvärd (Helsingfors rådstuga, copia Gripsholm). Arenius’ stil bevarade i hans
officiösa dukar alltjemt barockstämningen i arrangemangets tyngd och pomp. Det
gäller det på sin tid så berömda porträttet af Hårleman med det högdragna kastet på
hufvudet (Observatorium, graveradt af Haid och ofta kopieradt), porträttet af Thord
Bonde (Vibyholm), och ännu mer det stora knästycket af Cedercreutz från 1746
(Gripsholm, graveradt samma år af E. Geringius). Riksrådet tronar där i talar med fingrarna
utspända i en retorisk attityd vid ett bord, ur hvilkets rika skriftyg den
diplomatiska gåspennan sticker upp, och till venster öppnar sig en utsigt öfver ett landskap
en typisk barockuppställning. Porträttet af general Diihring (1745) ä Vibyholm, där
denne står med kommandostafven i handen med en fästning till bakgrund, har också en
afgjord barockkaraktär. Men studerar man dessa verk närmare och än mer hans intima
och enkla porträtt, varsnar man en konstnär, som innerst ville skilja sig från tidens
dekorativa och ytliga lynne. Dessa porträtt låta oss skönja en allvarlig man,
hvil-kens själ anat något af den djupa konstens ande, och hvilken med fast, men af
bristande begåfning tyngd vilja sträfvade framåt. Teckningen är skarp och omsorgsfull
med säker kontur - Arenius hade i Holland också lärt poussera i lera och färgen,
ofta tunn och slät, dämpad af trög penselföring, är någon gång mättad och djup och
vittnar då om koloristens längtan efter must och innerlighet. Om allt detta talar kanske
bäst bilden af Wargentin. Det är ett så fulländadt verk, som konstnärlig
samvetsgrann-het kan åstadkomma. Den enkla bruna dräkten är öfverraskande rik i färgen, och
hufvudet med det fina, intellektuela ansiktet, lifvadt af en lärds försynta, skygga ironi,
ypperligt individualiserade Det är en social typ, ny för frihetstiden, den klassmedvetne
vetenskapsmannen, som träder fram och kräfver sin plats. En bristfällig modellering
försvagar dock ofta intrycket af Arenii bilder. En samtida har i Gahms Samlingar skildrat
Arenius som en af isterbuk alls ej besvärad, sorgsen, lång, enkelt klädd man, föraktande
grannlåt, olyckligt gift, sjelf spisande sällan hemma, men tillgifvande likväl allt i hushållet efter
råd och lägenhet». Bouppteckningen, som upptager en hel del fiskdon, visar honom
sökande tröst i den mest meditativa af förströelser — metandet. Det var också ej myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
