Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
las Lafrcnsen, och den 20 kommo skolcpiltarnc i sina svarta kåpor frän forsamlingens
skola, och medan Maria lillklocka klämtade till storklockans clön följde de unge
sän-garnc den gamle konterfejarens kista till kyrkogården öfver de gator, på hvilka han
sprungit som barn. Stockholms Veckoblad notificerade hans frånfälle, men ingen rimmare
uppträdde vid hans bär, men en poet har dock i en madrigal till sin sköna apostroferat
den anspråkslösa miniatyrmälaren:
»Laurentz! Apellis namn har säkert er missgynnat,
Då Ni at måla liar min skönas ögon fått.»
(Hergius Allehanda 1757 s. 168).
Bouppteckningen skedde den 1 april 1756, och ät de tre barnen — ett hade dött
före föräldrarna — blef emedan skulderna långt öfverstiga den angifna egendomen,
efter detta inventarium ej något öfrigt att tillgå . Det var den rike farbrodern,
stadsmäklaren, som fick taga hand om de öfvergifna barnen. Olyckligtvis dog han blott
två är därefter, 1758, och hans betydliga förmögenhet gick öfver till hans änka och
två döttrar. Ett arf hade den gamle konterfejaren gifvit sina barn i sitt konstnärsnamn,
och särskildt den älste sonen, hvilken från början erhållit en lät vara tarflig konstnärlig
tradition. Det är ocksä som ett förberedande stadium för sonens så utomordentligt
behagfulla, luftiga och eleganta konst, som faderns mer välmenta än framstående bilder äro
intressanta att närmare studera.
Det är ej lätt att gifva en kritisk öfversikt af den äldre Lafrensens alstring.
Endast ett par arbeten från jämförelsevis sen tid äro genom signering eller dokument
bevisligen af hans hand och rörande sjelfva hufvudstocken af småbilder, cirkulerande
under hans namn, härskar blott en sväfvande tradition. Att han begynt som konterfejare
i olja torde kunna anses säkert. Det redan omtalade porträtt, som antages föreställa hans
hustru, och som en kännare som Eichhorn tillskref honom, är dock jämte en annan släktbild
de enda mig bekanta profven pä hans uttryckssätt som porträttör i olja. Duken (78 x 64),
som finnes reproducerad i katalogen öfver Hammers auktion från 1893, sorglig i
åminnelse, är lyckligtvis återkommen till Byströms villa. Fru Lafrensens typ har jag nyss
skildrat, och målningssättet är föga intressantare än den. Taflan har knappast någonsin
haft ett spår af färgharmoni med den blågröna bakgrunden och den lilasfärgade manteln.
Nu hafva kulörerna gått samman i bleknad, grå surmulenhet. Ställningen är dockig,
ansikts-behandlingen liflös trots de petigt utpenslade ögonbrynen och de röda läpparna. Den
borgerligt ovederhäftiga barockelegansen och det släta utförandet af draperierna för taflan
närmast till Lorenz Pasch d. ä:s verkstad. Om den blifvande miniatyristen talar
knappast något annat än den noggrannt utsnirklade fasoneringen på sidenlifvet, ett motiv, som
man återfinner med samma torra, mönsteraktiga behandling t. ex. å Lafrensens Ulrika
Eleonora-bilder, och som hos de äldre konterfejarne särskildt möter i Starbus’ verk. Dä
denne också var miniatyrmålare kan han möjligen hafva varit Lafrensens lärare. Bättre
är bilden af svärfadern Johan Sturr, också i Hammerska samlingen. Bilden (78x63)
har felaktigt tillskrifvits Niclas L. d. y. Den skildrar den gamle skepparen vid hans 81
år (1739) med en dödskalle bredvid sig som ett obehöfligt memento mori. Det dystra
’gubbansiktet är karaktäriseradt med rätt mycken skärpa och pelskanten pä den gröna
rocken illusoriskt detaljerad.
Småningom uqder 1730-talets lopp torde Lafrensen hafva öfvergått till att blifva
konstnär i smått, miniatyrist. Ett mellanstadium i hans verksamhet kan man lära känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
