Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
römda Lundaporträtt från 1717 slog igenom med verklighetens makt. Kär och
populär som den unge hjelteynglingen blcf i ett ögonblick den brutne mannen, hvilken anlände hem
lika märkt af krigsförsakelserna som den ringaste i sitt följe. Håret hade fallit af
framtill öfver pannan men stod glest borstadt mot sidorna. Dragen voro åldrade och förstörda.
Den strama rocken är uppknäppt vid hjärtat, som hade dess bärare svårt att andas, medan
handen är hårdt knuten om värjfästet: fluetuat nec mergitur. Med vexlande bakgrunder, än
ett tält med regalierna bredvid på bordet, än ett slagfält, mångfaldigades detta porträtt
tallösa gånger i Krafifts verkstad.
Det är också detta porträtt, som blir det typiska för frihetstidens Karl XII:s-uppfattning.
Det är det, som Erik Geringius med utslätad individualisering återgifvit såsom titelplansch
till Nordbergs Karl XII:s historia af 1740 och för utdraget därur af Gylling från 1745.
Bergqvist upprepade det 1741, och af utländska gravörer har det varierats i det oändliga.
De ifrågavarande målningarna gå också regelbundet tillbaka på denna typ — så Joh. v.
Deutschländers 1746 signerade bild (Hammcrska samlingen och hos Bukowski) samt de
talrika sådana, som gå under Lafrensens namn. Jag har sett tre (Gripsholm, Hammer,
Morssings samling), alla tre visande samma skalliga Karl XII:e-typ. Kapprak med sitt
svärd som en ståndaktig tennsoldat står konungen iförd de enorma stöflarna och de ej
mindre stora stridshandskarna. Alla tre bilderna äro målade i samma klara, barnsliga färger,
alla tre med den likheten i anordningen, att det svenska lejonet, das beträngte
Schwe-den ligger vid kungens fotter. En liten miniatyr af Karl XII, som af stilistiska skäl måste
tillskrifvas Lafrensen, och som i det hela visar samma ty]), (i kungalängden på Museum) bevisar
deras autenticitet. Sannolikt har han förfärdigat ej få sådana bilder under 1730- och 1 740-talen.
Under denna tid öfvergick Lafrensen till att blifva miniatyrist. Det lilla formatet
inbjöd af sig sjclf för lians bristande artistutbildning, och den med det återförvärfvade
välståndet uppblomstrande ä la modiska och franska smaken gynnade åter denna elegansens
konst. Konkurrensen var också ytterst ringa. David Richter hade slutat som
hofminia-tör med 1727 — han står ej i hofstaten året därpå — (J. v. Henel, Det florerande
Sverige), och var med sina klara men enformiga porträtt i blå mantlar med gulaktiga
fonder (Hist. Museum, Settervalls saml., Osterlinds saml.) den farligaste rivalen. Eljes låg
konsten i händerna på rena dilettanter som t. ex. den Carl Cronhjort, af hvilken finnes
ett par lustiga miniatyrer pä pergament från 1724, eller stormålare som Streng, Arenius
och Schcffel, hvilka någon gång för tidsfördrif eller förtjänsts skull gjorde en miniatyr utan
att särskildt arbeta i facket.
För föga utpräglade artistlynnen var genren också frestande och hade i sin
procedur något tillgängligt äfven för en rent mekanisk produktion. I Sverige finnas före
1800-talet blott trenne läroböcker i miniatyrmåleriets konst. Det är Elias Brenners lilla
förteckning (Nomenclatura et Species Colorum Miniatæ Picturæ Thet är Förteckning
och Profif på Miniatur Färgår från 1680), som endast är en lista på de för det
mikrokosmiska måleriet nödvändiga färgerna, »Miniatur-skolan» efter Boutet från 1787, (ny
upplaga 1808) och slutligen Berndes lilla afhandling P’örsök om Konsten att måla
porträtter i miniatur från 1799. Boutets omtyckta miniatyrskola gömmer hela den franska
traditionen, den mekaniska praxis, som ännu i slutet af 1700 användes af miniatyrmålarne,
ända till dess Hall och hans samtida suveränt förändrade konstens uttrycksmedel. Man
ser det bäst genom jämförelse med tidigare småskrifter i ämnet inom Frankrikes
tekniska literatur t. ex. M. Perrot Traitc de la Mignaturc från 1693, eller Mayols Introduction
a la Mignaturc från 1771.
Man ser här miniatyristen sittande vid sin pulpet, öfver hvilken dagern faller till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
