Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dyster högfärd, sådan konungen står för oss i Antoine Benoists berömda vaxbild, hade
Ludvig XIV lagts på lit de parade, och Frankrikes politiska och materiella öfvermakt
med honom. Men hvad inga motgångar och ingen nöd kunde tillintetgöra, det var den
andliga auktoritet, som landet under hans tid vunnit. På konstens fält var denna
hegemoni kanske starkare än i fråga om litteraturen. 1700-tals-tankens löpande mynt äro
legeringar af engelsk och fransk metall, men 1700-talets måleri bär, allt sedan
Nederländernas och Italiens konst domnat, en afgjordt fransk prägel, ända till dess
klassiciteten återväcktes i Rom och romantiken föddes i England. Men denna franska
öfver-höghet berodde ej blott därpå, att Frankrike, när flammorna slocknade på de gamla
härdarne, ryckte fram med nytt bränsle: nya krafter och nya formler, men kanske lika
mycket på omständigheter, som ej direkt hänga ihop med det mer eller mindre rika mått
af konstnärsbegåfningar, som ödet förunnar länder och tidehvarf.
Det var sociala förhållanden, som här spelade en afgörande roll. När renässansens
konstlif i andra länder sprängt de medeltida former, ur hvilka det vuxit fram, skränas
och gillenas förbrukade institutioner, och banden med yrken och handtverk brusto, hade
ensamt i Frankrike dessa band ersatts af en genomgående organisation, som gaf konsten
mark under fotterna och knöt den samman med den moderna staten. Lika visst som
aldrig en eller annan social samhällsordning ensam kan gifva klaven till en konstriktning,
lika visst är dess betydelse utomordentlig för utdanandet af en stils enhetlighet och
utbredandet af dess teknik. Det är tack vare Colberts storartade administration,
förverkligande den nationella koncentrering, hvilken Frankrike sä länge åtrått, som Ludvigarnes
tidehvarf ej blott kunnat förete en lysande sådd af verk och individualiteter, men
lef-vande konststilar, hvilkas anda och lynne eröfrade de flesta af Europas länder.
I våra, den artistiska anarkiens dagar, då den rent individuella personligheten
allena erkännes som konstens inspirationskälla, kan betydelsen af en dylik organisation
näppeligen i hela sin utsträckning inses. För 1700-talets smärre länder, som lågo utan all
konstnärlig kultur, kan dess vikt knappast anslås nog högt och säkert är, att det var just
den genombildadc skola//, som århundradets artister sökte, när de lemnade de inhemska
ateliererna och ofta under stora försakelser anträdde studiefärden till Paris. Af det gamla
skråväsendets principer lefde en god grundsats outrotligt kvar. Man skulle ej drifva
yrket, förr än man var utlärd hos de bästa möjliga lärarne. Men ända fram mot
1700-talets afslutning voro fransk kont>t och systematisk skolning oskiljaktiga begrepp. T ill
Paris reste sålunda artisterna för att komma i beröring med denna stora
konstorganisation och dess pedagogik, hvilka dessutom också på motsatt väg nådde alla verldens
kanter. Ty tecknings- och målarskolor uppväxte öfverallt, där en aldrig så liten fransk
artistkoloni var samlad. Där stäldes modell, där studerades antiker, där resonerades
om konst, och upp ur gömmorna konimo snart med förlagsblad och etyder, handskrifna
kopior af föredrag om »ansiktsuttrycken» efter Le Brun eller kulörerna, studerade
genom jemförelse mellan olika föremål» efter Largilliére. Ur dessa skolor växte snart
hela akademier, hvilka ifråga om undervisning och metoder blefvo rena filialer af
Pariser-akademien. På dubbla vägar strålade så inflytandet af det franska konstlifvet ut i
länderna. Det blef enkannerligen fallet i Sverge, och innan jag skildrar denna tvåfaldiga
vexelverkan mellan Paris och Stockholm, torde därför ett par ord om tidens franska
konstförhällanden vara på sin plats.
Då Colbert för Frankrikes industriella och ekonomiska centralisation fullföljde
det arbete Richelieu begynt för politiska och sociala institutioner, glömde han
ingalunda konsten. Han hade icke förgäfves varit sekreterare hos Mazarin och häpnat åt de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
