Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
expositionerna i Frankrike kunna förete ett och annat arbete af någon svensk, som
förirrat sig till en fransk landsortsstad som t. ex. Cogell i Lyon.
Innan jag öfvergår till att efter tryckta och otryckta källor göra en skizz öfver dessa
svenska målares Pariserlif och ställning till den franska konsten, bör det till sist erinras om,
att minst lika mycket som af sjelfva konstorganisationen påverkades de resande artisterna
af sina personliga lifsintryck under beröringen med de franska kamraterna.
Ehuru, som det ofvan visats, konstnärerna i Frankrike allt från 1600-talets midt
sträf-vat att skilja sig från de borgerliga stånden, hängde de ännu med tusen fina trådar
fast vid medelklassens handtverk och yrken. Uttrycket »artiste» betecknade vid 1600-talets
midt hvilken yrkesman som helst och specielt kemikern — »man måste vara en stor
artist för att kunna bereda qvicksilfver», heter det bland språkprofven i första upplagan
af franska akademiens lexikon (1674), som först 1762 upptager den nya betydelsen.
Watteau, aristokraten, och Greuze, demagogen, voro båda söner till taktäckare, och det
vanliga var, att artisterna stammade från yrken, hvilka hörde till konstfliten. Boucher var son
till en tecknare, Gabriel de S:t Aubin till en brodör o. s. v. En af Frankrikes mest
natio-nela skriftställare, Anatole France, har i en af sina romaner, »Le Désir du Jean Servien»,
typiskt skildrat, hur artisttemperament och skönhetshänförelse växa upp ur handtverket,
och huru hvad som var fingerfärdig yrkesskicklighet hos fadern blir förädlad smak och
skönhetsdrömmeri hos sonen. Hvar sida af franska 1700-tals-konstens historia bestyrker
detta. Ingifta i hvarandras släkter bildade målarne stora konstnärsdynastier, som Coypel eller
Van Loo, och utgjorde fortfarande en yrkesklass, hopsluten af inre band och gemensamma
vanor. Så rådde det i deras verld en förtrolig och konstnärlig atmosfär, elektriserande och
lifgifvande, skimrande af fantasi, genomsyrad af smak, dräktig af artistisk fruktsamhet.
Om den franska adeln och öfverklassen under århundradets dubbla strömningar
af intellektuel och sinlig upphetsning på samma gång som de förfinades, angrepos af
vanskliga andliga farsoter: själstorkan, som förtär, elakheten, som gisslar med epigram
och törntaggar, perversionen, som finner drycken smaklös utan giftet, så hörde
roco-cons konstnärsgenerationer ännu till Moliéres kärnfulla och sunda släkt. Förfinade barn
af hans Geronter och Sganareller hade de i ådrorna friskt, hastigt flytande blod.
Ädelmodiga instinkter och ungdomlig lidelsefullhet bildade grunden i deras väsen. Det var ett
lynne, hvilkets ena vinge är ljust förstånd och hvilkets andra är skönhetsdrucket lättsinne.
Samlifvet i konstnärskretsarne var i regel godt och gladt. Med något af den
kloka moderlighet, som vi ana hos Chardins borgarfruar, omhuldades konstnärernas
hustrur männens elever. Pensionärerna i den franska akademien i Rom glömde lika
litet »la bonne maman Vleughels» som Carle van Loos lärjungar dennes omtänksamma,
varmhjärtade maka. Hvilken ödets humor var det ej, att just Greuzes atelier skulle bilda
undantaget, att dygdens och ärbarhetens förhärligare quand méme skulle hafva en hustru,
som bestal honom och gaf honom horn med hjärtlösheten hos en kvinna i de gamla
medeltidsberättelserna — och det fast han målat henne både som »vestal» och
»filosofien»! Den älskvärde gravören J. G. Willes memoarer (utgifna af Duplessis) lemna
ypperliga intryck af den varma och gemensamma konstkärlek, som knöt samman mästare
och lärjungar. Med hvilken glädje arbetade ej livar elev kring läraren med
kopparplåt och grafstickel, och hvilken fest var det ej, när de med honom och hans fru i
spetsen lemnade verkstaden för att teckna i naturen och svärma kring
Seinesträn-derna! Men om Willes hem vid Quai des Augustins kan misstänkas vara prägladt af en
germansk gemytlighet, som han fört med från fädernestaden Königsberg, gifver hans
franske yrkesbröder Le Bas, väl skildrad af bröderna Goncourt (Portraits Intimes du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
