Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfberusade. Hvilken förtrollande varelse är ej t. ex. »Venetianskan ur lmset Harbarigo»
(Dresden) med sin bleka hy under den trekantiga svarta herrhatten, sina väta ögon och
sin lögnaktiga mun! Tallösa sådana bilder har Rosalba skapat af tjusande och kokett
kvinlighet.
Rosalba modellerar ofta förtjusande mjukt ansikte och hals. Händerna däremot
tecknar hon schablonmässigt med fotografiska grepp. Färgen, hvilkens kyliga blåhvita
ton delvis torde bero därpå, att målningsgrunden, som bereddes med stött marmor eller
krita slagit igenom, läter en tänka på hvita kamelior och kalla vårhimlar. Den lider af en
viss förnäm anemi, ehuru någon gång hennes venetianska blod tar ut sin rätt med en
kraftfullare kolorit (Venetiansk Procurator n:o 4, Dresden — den praktfulla, eldröda rocken).
Lundberg blef bekant med Rosalba, ehuru hon ej nämner honom i sin journal.
Han lärde hos henne och än mer efter hennes arbeten. Snart var han så känd som
pastellist, att han anlitades af hofvet. Enligt egen uppgift fick han måla ett
pastellporträtt af Marie Leczinska »strax vid hennes’ ankomst till Fontainebleau» — alltsä
redan 1725, och sedan målade han henne ytterligare tvenne gånger i Versailles och
i Marly. Maria Leczinska rekommenderade Lundberg hos sin fader, den filosofiske
exregenten, en äkta 1700-talsfigur, dilettant i allt tänkbart och oförnöjd med sin dag, om
han ej gjort en miniatyr eller skrifvit ett par filantropiska maximer. Lundberg målade
Stanislaus (graverad af Moite), hans maka och hans åldriga mor, »madame Royale», och
lärde äfven Stanislaus att sjelf föra pastellkritorna. 1728 målade han Louise Elisabeth
de Condé (Tessins saml.) och andra förnäma damer. Att Lemoyne, premier peintre du
roi, 1735 lånar en pastell af Lundberg för att låta kopiera (protokollet vid förseglingen
af Lemoynes bo) gifver ett yttre bevis för, att den svenske pastellisten vid denna tid
slagit igenom i verldstaden.
Liksom Lundberg pä egna medel uppehöll sig i Paris har han sålunda på egen
hand röjt sig väg som artist. Men det blef dock först Tessin, som vid sin ankomst
till Paris såsom svensk ambassadör skulle gifva fast grund åt hans ryktbarhet med sin
ojemförliga auktoritet som konstkännare och mecenat.
Att teckna Carl Gustaf Tessins betydelse för svensk konst blefve att skrifva en
utförlig bok för sig. Här skall blott några ord därom nämnas, oundgängliga i en
framställning af svenskt och franskt måleris förbindelser under 1700-talet.
Med så ärofullt påbrå som hans från farfar och far var konstnärsintresset frän
början gifvet som hufvudfaktor i Tessins lif. Han erhöll också en genomgående
konstnärlig uppfostran, beräknad pä att göra honom kompetent att öfvertaga faderns syssla
och arf. Men ehuruväl han som barn lärde sig teckna för holsteinaren J. H. Möller och
sedan ritade tillsammans med Göran J. Adelcrantz och gärna »gick och tittade» i
Lemkes atelier, röjde han redan som barn snarare samlarlynnet än den produktiva
artistens läggning. Mellan 1714 19 gjorde han emellertid en utländsk studiefärd till Pa-
ris och Rom, studerade konst af alla arter, och det var under denna resa, som kallelsen
till hofintendent nådde honom. Ofverintendent vid faderns död, inryckt i det
politiska lifvet, sändebud i Wien fick han just genom den ambassad, han tillträdde i Paris,
sin europeiska ryktbarhet stadfäst, och hans gestalt erhöll nu ett skimmer, som ännu
återsträlar i Wilhelm Meister. Han var också typen för en allbildad och förnäm
kännare i den stora stilen, hvilken ägnat alla arter af konst passionerad
uppmärksamhet och särskildt vändt mot måleriets och gravyrens egendomligheter denna
berömda blick, »som han aldrig höll stilla eller en tranquillité, men som var full af
en egen och ostadig eld». I Paris stannade han som sändebud endast tre år (1739—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
