Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne peut lu i refuser du talent, je crains fort que le serutin ne soit pas unanime et qu’il ne
trouve des contradicteurs.» Detta bref visar ingen vidare ifver att se Roslin i akademien,
och dess direktör Silvestre, som stod mellan tvä eldar, önskan från högre ort och sina
kollegers motstånd, tvår sina händer och skjuter ansvaret på granskningsnämnden af
Roslins arbeten — »comme ils doivent étre au dessus de toute prévention et tout motif de
partialité, je me repose sur leurs sincerité et sur leurs lumiéres» (bref af d. u/s 1753).
Väl inkommen var Roslin snart hemmastadd bland sina embetsbröder —- och få
namnteckningar hittas så ofta bland protokollen som Roslin Suédois och sedermera le
Cheva-lier Roslin. Han utstälde redan pä 1753 års salong och blef sedan ända till sin död en
af salongens ständigt återkommande gäster. Allt mer och mer tycktes han slå rot i
Paris. Sannolikt hade han här aflägsna anförvandter — namnet Roslin möter ej sällan
från denna tid i franska handlingar, en Joseph Roslin var hög embetsman, en Nicolas
Roslin patissier rötisseur o. s. v. — och hans giftermål med en ung fransyska Marie
Suzanne Giroust d. 8/i 1759 kom honom att ytterligare betrakta Paris som sin hemstad.
Den unga fader- och moderlösa flickan, hvilkens förtjusande utseende, äkta franskt med
det mörka håret, den bleka hyn, de på en gång passionerade och kloka svarta ögonen,
hans pensel flera gånger och så förälskadt skildrat, råkade han hos sin kollega Vien,
den kokettaste af antikmålare, hvilken göt öfver 1700-talets »petites maisons» en reflex frän
Pompejis sommarvillor och lupanarer. Den unga flickan var sjelf artist, elev af La Tour, och
skötte väl sina pastellkritor. Roslin, som var vida äldre än hon, främling och luteran,
hade svårt att få henne till hustru, så mycket mer som hon hade en liten förmögenhet.
I nationalarkivet i Paris har jag funnit en handling, som bestyrker hennes burgna
omständigheter, en förnyelse af giftermålskontraktet från 1769 (Registre des Insinuation des
donations mutuels et contrats de mariages Y. 419). Under första tiden af sitt äktenskap
bodde Roslin nära S:t Eustache (rue de la Feuillarde), och det är därifrån han under
honungsmånaden skref det lyckliga bref, Adelcrantz talar om i en skrifvelse till
dåvarande svenske ministern i Paris, Ulrik Schefler (af 3/i 1759)> hvari han ber ambassadören
alltid innesluta i sin välvilja »ce digne gargon».
Roslins ansedda ställning på 1750-talet framgår af, att han redan nu (1758) i stället
för L. M. van Loo fick i uppdrag af staden Paris att måla en af de stora
tillfällighets-bilderna för dess rådhus med anledning af Ludvig XV:s besök därstädes efter sin
sjukdom i Metz 1744 ett uppdrag, som han också fullgjorde, enligt samtidas åsigt utan
att lyckas. Dylika monumentala kompositioner med många figurer var Roslin säkert ej
vuxen. Gravyren efter taflan af Cochin-Malapeau visar en tafatt gruppering utan
majestät, och Largilliéres stora behandlingar af likartade motiv därsammastädes, praktfulla
ännu i de små, ensamt bevarade skisserna, kunde blott visa hans oförmåga. (Taflan
förbrändes naturligtvis med hela Hotel de Ville under kommunen). På 1760-talet är
Roslins auktoritet redan erkänd. Den outtömliga källa till tidens konsthistoria, som
finnes i det franska nationalarkivets papper om kungliga beställningar och pensioner,
bevisar detta (O1 1934. B. C.). Redan 1762 erhåller han för sitt af kronan bestälda
porträtt af konstchefen Marigny ej mindre än 1500 livres — knästycke i naturlig storlek
och bestämdt för arkitekturakademien (1761 års salon, nu i Versailles), och ett annat
porträtt af samme man i liten skala »d’une éxecution tres soignée et tres finie», betingar
lika högt pris. 1764 gör han en repetition af porträttet i naturlig storlek för 1200
livres (nu i museet i Besangon). 1764—65 är han hofmålaren par préférence. Han utför
då först och främst ett ryttarporträtt i half naturlig storlek af Dauphin (Roslin hade lånat
ett par af van der Meulens häststudier för att få en ledning som hippolog), Ludvig XVI:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
