Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till porslinsarbetaren, som i det af henne grundade Sévres förfärdigade »la poreelaine de
France , sträckte sig hennes inflytande. Men om hon hade flera af rococons innersta
lynnesdrag, dess smak för en verldsglad, feeristrålande konst, dess blaserade exotiska
passioner, förtjusningen för orientaliska bronsers patina och kinesiskt lacks glasyr
hyste hon dock anspråk på att aga högre och allvarligare konstideal. Hon var
åtminstone platoniskt förälskad i antiken, och i Guays graverade stenar och Bouchardons
teckningar sökte hon tillegna sig den »grekiska» formen. De första ansatserna till
Ludvig XVl:s stil framträdde i de möbler, hon hos sin konsthandlare Lazare Duvaux inköpte
af J. F. Oebens tillverkning, och den förenklade stil, i hvilken linjen visar lust att
räta ut sig ur kurvorna, kallades officiöst ä la Reine, men man och man emellan ä la
Pompadour.
A andra sidan fick det egentliga rococomåleriet en motvikt i en riktning, jemförlig
med litteraturens borgerliga romandiktning. Men detta borgerliga måleris mästare var
ingen oläslig och oredig berättare — det var den säkraste af färgens prosatörer,
Char-din. Hans djupa konst gaf en lefvande motbild mot rococodekorationens älskvärda och
ytliga mytologi och operaverld, en lefvande hänvisning till verklighet och intimitet.
Beröringen med nederländernas måleri, som livar dag ökades, i det de små
holländska och de stora flamländska dukarne allt mer lidelsefullt köptes, graverades och
studerades, verkade i samma realistiska anda. Men med detta inflytande i fråga om innehåll
och uppfattning parade sig också en mängd nya tekniska intryck, som man kunde vänta
af bekantskapen med så fulländade yrkesidkare. Här må blott en koloristisk inverkan
från Holland och Belgien antydas.
Det råder inom den franska rococons måleri en tvedräkt i uppfattningen af färgen,
som beror på olika skolor och hänvisar på rent motsatta ideal. Hvad Lemoyne och
efter honom Natoire, Boucher och andra genomdrefvo var en hel förändring af
färgvalörerna. Det akademiska måleriets färgskala från Ludvig XIV:s tid hade varit mörk,
mättad och tung. Den eftersträfvade på barockens vis prunk och massa. Brunt och
djupblått, dunkelrödt och guld voro dess poler. De nya införde i stället en ljus, blond tonskala
med rosa och hvitt, blekgrönt och gult till grundelement, färger af vegetation och haf,
glatta, lätta, skimrande, genomdränkta af reflexer och luft. Det är den typiska
rococons färgval — rosenskenets, snäckrodnadens, perlemorskimrets rococo. Men redan
Lar-gilliére och Watteau hade stått utanför denna färgernas förflyktigande, fostrad i beröring
med senitaliensk morbidezza, och de hade i stället infört en flamländsk kolorit, som
framför allt i oljefärgen eftersträfvade glöd och must. Dessa båda tendenser lefde sida vid
sida i 1700-talets franska måleri, och en fet, pä lyskraft och flamma mättad färg
hän-tyder nästan undantagslöst på nedeiländska intryck.
När Roslin 1753 anlände till Paris, var han ingen ungdom längre och hade
säkerligen redan förvärfvat en bestämd stil, präglad af den slutande barockens
karaktärsdrag. Men ehuru redan färdigbildad målare torde han dock under denna tid ifrigt
hafva studerat fransk porträttkonst. Några kopior af hans hand efter Mignard och
Gobert, som Tessin ägde, äro sannolikt utförda under hans tidigaste Pariserår, och en
vaken, klok eklektiker med en stor läraktighet som han var, har han säkert noga betraktat
de franska porträttisterna, från Largilliére och Nattier ända till Louis Michel van Loo,
den af de samtida, som kanske mest påverkat honom.
Det älsta verk från Roslins parisertid, som jag sett och den tidigast daterbara af hans
dukar är en bröstbild af en de Geer (Anton, kapten vid drabanterna?), utförd enligt signaturen
*753 (kammarherre Celsing). Det har ännu föga fransk karaktär. Det uttryckslösa ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
