Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med de röda kinderna visar en slät individualisering och en slät formgifning. I den röda
rocken talar redan den berömda stoffmålaren. Men det kända porträttet af Adelcrantz
från året därpå (Konstakademien, replik i Eichhornska samlingen, en oljeskiss fans i den
Hammerska samlingen) visar en stark förfranskning i det hela, en allmän genklang i
ton och form af Bouchers tid. Den geniala arkitekten sitter med passaren i handen
bredvid sitt bord. Det är en paus i sjelfva arbetet, och framåtböjd blickar han utåt
mot en tänkt interlokutör med ett spetsigt leende öfver det äkta 1700-tals-aktiga, i
sarkastisk förbindlighet grimacerande ansiktet. Konversationsställningen på figuren, de glatta,
kyliga färgerna med den blekvioletta sammeten, den grönaktiga skuggningen,
societetsdistinktionen öfver det hela, allt talar om den franska rococon. Men Roslin nöjer sig nu
icke längre med oljefärgen. Han fattas här i Paris af den konstnärliga experimentlusta,
som är ett äkta fenomen af tidens oro, och för att göra sin gynnare grefve Caylus
till lags försöker han dennes recept på vaxmålning och utför i detta pseudo-antika
manér flera arbeten. Det var under åren kring 1755. På Drottningholm finnes från detta
är en Flora, graverad under namnet La Flore de 1’Opéra, utförd i dylik teknik, ett i
alla afseenden afskyvärdt mytologiskt fruntimmer. På 1760-talet under samlifvet med sin
hustru, som var en verkligt begåfvad pastellist, försökte Roslin också använda
färgkritorna, som för öfrigt väl passade hans smak för skönmålning och elegans. Äfven här
vurmade han för nya uttrycksmedel. Han målade 1763 sin maka i något han kallar »Pastel cn
1’huilcD. Utan att precis vara en artistisk contradictio in adjecto, synes kombinationen föga
lofvärd, och äfven hans vackra Suzannes förtjusande ansikte har ej hållit stånd mot
den löjliga blandningen. Långt senare fortfor Roslin att liksom La Tour fundera öfver medel
att »fixera pastellen», och i dessa tekniska experiment kommer 1700-tals-typen fram.
Men Roslins egentliga kärlek förblef dock alltid oljefärgen. Det fans i hans natur
af praktkär och färgslösande svensk ansatser, som kunnat skapa en verklig kolorist.
Han kände ett dunkelt behof att tränga öfver rococons bleka och skimrande färger
mot djupare och starkare anslag. Man ser det redan i den förträffliga bilden af Johan
Pasch (1756), och i denna halfmedvetna kamp är det hos holländarne han söker hjelp.
Han fattas af en blott hälft, om ens så mycket besvarad kärlek till de nederländska
koloristerna (en samtida som Antoinc Pesne visar samma symptom än starkare). Under sin
färd 1774 genomreser han Nederländerna, och ännu ett par år därefter (1776) talar han
i bref till Pierre om »Ces diables de tableaux de Van Der Helst, que j’ai vu en passant
ä Amsterdam, qui ne me sortent point de la tete et que je voudrais imiter». Ännu så
sent som 1782 gör han en ny studieresa till Nederländerna.
Men denna trängtan efter ett djupare färglif kom aldrig att taga ut sin rätt. Den
ryktbarhet, han vann som illusionskonstnär, hvilken med förbluffande virtuositet återgaf
stoffer och accessoarer, lät honom blifva allt för mycket mån om realitet i populär
mening för att låta färgen få verkliga koloristers lyrik och flamma. Det är sant, hans siden
kan skifta nästan lika trollskt som Terborchs, hans sammet blända, och hans spetsar i
leken kring halsar och handlofvar få — för att använda en samtida, Carmontelles, ord
(1781) — »en sorts själ . Men hans nyktra, prosaiska anläggning låg honom i vägen.
Hvad hjelpte det, att han hade förmått måla Prinsessan Åsnehuds alla skimrande
sidenrober, när han ändock aldrig hade fantasi att drömma, hur de skiftade?
Växlande som Roslins färg är hans modellering. Ej sällan hafva stoflerna mer än
en höljande, nästan en bärande mission. De liksom hålla figurerna uppe, och mer än
en gång saknas det gestalt under dessa styfva slä]) och dessa frasande sidenvåder. Man
betrakte t. ex. hans Hedvig Elisabeth Charlotta från Drottningholm — känslan af kropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
